Världens bästa lombax och världens bästa Clank lade galaxen för sina fötter i Future-trilogin, med #Ratchet & Clank: A Crack in Time som kronan på verket. Det briljerade med komisk talang, vansinniga vapen och en rik flora av planeter. Allt var helt enkelt som vanligt men faktiskt ännu bättre. För rymdsagan hade också den varmaste berättelsen som #Insomniac någonsin skrivit. Den kändes.

Sedan hände två saker som också kändes, men på helt andra sätt. #All 4 One och #Qforce lyckades med den föga smickrande bedriften att ta serien från sin högsta topp till de djupaste dalarna.

Nexus tar serien in i framtiden genom att delvis blicka bakåt.

Jag vet inte vad som försiggick bakom kulisserna men det är lätt att se bilden av hur Insomniac bryskt lade över serien på ett B-team medan A-teamet lade allt krut på #Fuse. Vi vet ju alla hur det gick för Fuse, och det är inte heller svårt att föreställa sig hur världens alla lombaxfans pekade finger och unisont väste: "Rätt åt er!"

Här är vi nu, med svikna fans och en skadeskjuten spelutvecklare. Men det verkar till sist som att polletten trillat ner för Insomniac. För om något så är #Ratchet & Clank: Nexus ett löfte om en bättre framtid.

Storleken spelar roll

Nexus är som ett klassiskt Ratchet & Clank fast i miniformat. Och om ni tillåter en liten passning till seriens snuskiga titlar: storleken spelar roll. Berättelsen om de korrupta syskonen Vendra och Neftin får inte de nyanser den behöver. Vilket är synd, för det dimensionsresande syskonparet är underbart designade och jag skulle mer än gärna ha dröjt mig kvar hos dem och deras tragiska historia.

Å andra sidan gör Nexus ett strålande jobb både som fanservice och epilog till Future-trilogin. Ratchet och Clank tas från en intensiv, explosiv rymdepisod till en kort resa genom en ny galax med klassiska byggstenar. Här finns en träskplanet som kittlar våra samlar- och utforskarnerver. Platåerna gömmer överraskningar och under ytan bubblar löjligt stora fiender. Insomniac leker med höjdskillnader och mycket tack vare en fritt flygande Ratchet är detta seriens bästa samlarplanet någonsin.

Karaktärer att tycka om och skratta åt.

Resan tar oss också till en storstad med ett tydligt Metropolis-arv och ett museum där många lär sucka nostalgisk både en och tjugo gånger. Det gjorde i alla fall jag. Men det finns annan fanservice som inte lyckas träffa samma punkter. Nexus-arenan är både kort och uddlös, det som borde vara en av höjdpunkterna trampar vatten. Inte heller är arsenalen fullt så nyskapande jag önskar. Fast den är ju bra som den är. Mr. Zurkon tar till exempel med sig hela familjen den här gången. Att höra Mrs. Zurkon med mekanisk stämma utbrista: "Mrs. Zurkon does not cut coupons, she cuts enemies", lockar fram ett befriande skratt.

Och det är samtidigt befriande att Nexus också står med ena benet i framtiden. Ett par av planeterna är mystiska, mörka och måste lysas upp av Ratchets ficklampa. Med hjälp av ett verktyg kan han skapa gravitationsfält som tar honom och hans plåtkompis tvärs över bottenlösa stup. Clank tvingas också stå på egna ben i tvådimensionella passager som bokstavligt talat vänder upp och ner på allt du trodde dig veta om plattformsgenren.

Visuellt sett är Nexus inte fullt så polerat som seriens största stunder.

Men Nexus får aldrig blomma ut så mycket som jag önskar. Tiden eller storleken är inte på dess sida. Historien måste berättas snabbt, det finns inte utrymme nog att bygga vidare på nyheterna eller dröja sig kvar vid det klassiska alltför länge. Å andra sidan gör det mig glad. Det känns som att Insomniac äntligen har vaknat upp och hittat tillbaka till det som gjorde deras äventyr till några av de charmigaste jag upplevt. Framtiden är ljus och den tillhör Ratchet och Clank.