Lite action, en gnutta racing och något som spänner grafikmusklerna i de nya kisel- och silikonplattorna. Så tycks både #Microsoft och #Sony ha resonerat när deras nya konsoler skulle födas inför en marknad som törstar efter nya upplevelser i vardagsrummet. I Playstation 4-lägret får #Killzone: Shadow Fall axla ansvaret för både visuell flärd och testosteroninjektioner. Det lyckas med ofta det ena men haltar ordentligt med det andra.

Öppet är inte lika med bra.

Därför är det ett problem att de första timmarna är bleka i minnet, trots att de spelades igår. Ingen bra start för en titel som ska sparka igång den nya generationen konsoler med en kraftfull sula i ansiktet. För många anonyma rymdkorridorer och en bandesign som effektivt underminerar #Guerilla Games löften om en öppnare och friare spelupplevelse. För till en början går jag vilse, snurrar runt och blir frustrerad. Hittar inte den där mörka sidokorridoren eller den lilla datorpanelen jag måste hacka för att komma vidare. Nu menar jag absolut inte att någon ska hålla mig i handen när jag spelar, men öppnar man upp spelvärlden ökar kraven på de som utformar den.

Fördröjd haktappning

Det är först när jag sveper in över den människokontrollerade delen av planeten Vekta som ögonen vidgas och hakan sänks en smula. Det är samma sekvens som avtäckte Shadow Fall i början av året, och trots att jag sett den ett tiotal gånger är det en helt annat sak att stå mitt i händelsernas centrum.Här jobbar den grafiska prakten och det välregisserade actiontempot tillsammans och serverar en upplevelse jag kommer minnas med ett leende på läpparna.

Från den första explosionen, eldstriderna i de rykande ruinerna och jakten längs hustaken till den fasansfulla insikten att allt bara var en distraktion från den riktiga hotet. Med det klyschiga uttropet “det är bara du som kan hindra dem” stoppar jag skenande tåg och strösslar spåren med fiendelik.

Det krävs bara ett kalsongmonterat kärnkraftverk för att driva lamporna.

Alldeles för snabbt är jag dock tillbaka i de stålblänkande komplexen, de instängda passagerna och den slentrianmässiga bandesignen. För trots att partiklar, polygoner och texturer lovar gott inför de kommande åren med Playstation 4 är [i]Shadow Fall[i] väl rotat i gammalt speltänk. Det ska hittas batterier till avstannade generatorer, fiender ska hållas tillbaka under en viss tid eller helt och hållet rensas ut från ett område innan du tillåts gå vidare. För att göra det extra (o)spännande kan de gamla kraven kombineras. Krydda det med en fiendefauna enligt grundmall 1A – soldater med kulspruta, lite tuffare soldater med hagelbrakare – och striderna lämnar mycket att önska. Då spelar det ingen stor roll om Helghast-folkets röda ögon, och alla andra ljuskällor, kastar lensflares med samma entusiasm som J.J. Abrams.