Ungefär fem månader har passerat sedan vi tog de första trevande kliven i #Arma III-kampanjen. Nu når konflikten kring de grekiska öarna sitt klimax i den sista delen #Win, och precis som i föregående avsnitt är det i stridens hetta som upplevelsen bäst kittlar intresset. När jag går på stillsam patrull där allt plötsligt går åt helvete – när fienden anfaller från alla håll och mina allierade dör som flugor i det förödande kaoset som får mig att hamra på tangentbordet i panik. Då mår jag paradoxalt nog som allra bäst. Tack vare realism och tuff svårighetsgrad presenterar Arma III ett unikt uttryck som inte riktigt går att hitta någon annanstans, och även Win levererar en stabil upplevelse ur det perspektivet.
Världens coolaste flygplan
I #Adapt-kampanjen knöt jag ett rött band runt skallen och lät Rambo-ambitionerna flöda: så fort jag fick chansen lämnade jag mina soldater att kämpa (läs: dö) på egen hand. Den taktiken är inte fullt lika effektiv den här gången, då jag verkligen behöver eldunderstödet för att överleva i den eskalerande svårighetsgraden. Fienderna är fler och striderna mer komplexa. Det uppskattas, men är tyvärr inte tillräckligt för att få mig investerad i konflikten.Protagonisten Kerry fortsätter att vara en anonym soldat som mest umgås med identitetslösa figurer.
Kniven mot strupen
Det finns en tillstymmelse av intressant manus, men det gömmer sig oftast likt en värnpliktig i en skyttegrav, bakom alla militära operationer och eldstrider. Eftersom historien dessutom är ganska illa berättad, främst genom korthuggen radiokommunikation, griper den aldrig tag och ruskar om. Trots goda intentioner med handling som grenar ut sig beroende på besluten jag fattar, blir jag aldrig särskilt engagerad i #Bohemias krigshistoria.
Så när eftertexterna rullar sitter jag framför skärmen med blandade känslor. Jag har onekligen fått uppleva utmanande militära operationer av realistiskt snitt, som få andra utvecklare behärskar. Gång på gång har jag haft kniven mot strupen och fruktat för mitt liv, och det har varit en givande resa rent tekniskt och militärt. Men det har också varit en frustrerande bekantskap med onödigt långa transportsträckor och artificiell dumhet – med ojämn design och oengagerat narrativ.
Arma III-kampanjen levererar egentligen inte särskilt mycket mer än vad som redan erbjuds av de flitiga community-medlemmarna som skapar eget material till spelet. Den är för all del värd att uppleva, men det känns ändå som ett missat tillfälle att göra något riktigt storslaget.
