I efterhand känns det märkligt att Dice valde att släppa Second Assault överhuvudtaget. Medan Back to Karkand innehöll kartor folk hade lärt sig att älska under de sex åren mellan Battlefield 2 och 3 hann Caspian Border och de tre andra kartorna aldrig nå samma kultstatus. Nostalgin fanns helt enkelt inte där och banpaketetet lade därför hela sin tyngd på väldigt ostadiga grunder.

Svävaren - latjo pryl för två!

Med Battlefield 3 och 4 pass tätt inpå varandra, båda med ett modernt krig som överlag börjar kännas lika torrt som de överrepresenterade ökenmiljöerna, behövs nya infallsvinklar för att göra striderna intressanta igen. Jag har svårt att motivera mig själv att köra ännu en långdragen runda conquest, det är knappt ens att den personliga favoriten rush lockar längre. Mycket tack vare en bandesign som håller en väldigt ojämn nivå.

Att byta beiga slagfält mot turkosa och blå havslandskap är därför upplyftande i sig. När jag glider över det stilla vattnet på Operation Mortar håller den nya dagen precis på att vakna. Det känns nästan fridfullt, som ett minne av en fisketur. Lugnet övergår dock strax till hetsiga kommandorop, frenitiska eldsalvor och himlen målas av röken från de raketer som beslutsamt bombarderar de två hangarfartygen som parkerat på varsinn sida av kartan.

En lyckad kombination

Carrier Assault börjar som en conquest-runda. Det finns en handfull kontrollpunkter att besitta men istället för tickets börjar missilramperna nöta ner motståndarnas skepp med rykande hål som följd. Vid en kritisk punkt öppnas skrovet och anfallarna kan välla in, aptera sprängämnen i lastutrymmet och senare i maskinrummet. Samtidigt som denna rush-liknande vändning initieras kan man inte helt ignorera raketerna – det går att slå ut hangarfartyget genom fortsatt bombardemang och därmed vinna matchen.

Strike a pose!

Därför blir de sista fem minuterna på varje match en delikat balansgång. Om inte något lag har dominerat är ofta båda skeppen öppna för anfall och man blir därför tvingad att prioritera antingen försvar av det egna skeppet, infiltrationen av motståndarnas skuta eller kontrollen över raketramperna. Gärna allt samtidigt, vilket såklart blir kaosartat. På ett bra sätt. Det är mitt i stridens hetta som Battlefield ofta briljerar, när saker och ting händer överallt samtidigt och den alltid lika imponerande ljudbilden agerar smattrande soundtrack.

En helikopter som flyger inuti en ubåtsbas - inga konstigheter!

Det enda jag direkt kan störa mig på är att det är väldigt svårt att vända ett underläge. Har motståndarna lyckats slå upp ditt skepps försvar i ett tidigt skede är det smått omöjligt. Ni tvingas dela upp styrkorna mellan ett passivt försvar och aktiva anfallare som måste försöka ta tillbaka kontrollpunkterna, medan fienden kan fokusera på ren aggression. Med Titanfalls briljanta upplägg färskt i minnet, där även en förlust kan vändas till något positivt genom epilogens flykt till evakueringsskeppet, känns det ofta tröstlöst.

Ett nytt spelläge, som faktiskt kombinerar det bästa Battlefield har att erbjuda, var precis vad som behövdes ett halvår efter en väldigt omdebatterad release. Nu vill jag ha Carrier Assault på alla andra kartor.