Innan zombiefenomenet blev riktigt stort i digitala sammanhang släpptes #Half-Life-modden Zombie Panic, som senare fick en uppföljare till #Half-Life 2. På uppkopplade servrar kämpade 24 spelare för att överleva zombieapokalypsen. Eller främja den. Några spelare valdes alltid ut för att agera zombier, och varje överlevare som dog återuppstod i den odöda armén. Resultatet var opolerat, men också pulshöjande när både ammunition och antalet allierade började sina, samtidigt som zombiehorden bara fortsatte växa.

Vi skäms inte att kalla det här för närstrid.

#Contagion är en andlig uppföljare, av samma gäng som gjort modifikationerna. Kartorna är inte lika amatörmässiga som förut, och målar upp parker, övergivna polishus och bostadsområden som är helt okej rent grafiskt, och designmässigt känns som riktiga platser. Steget från hobbymodifikation till fristående spel är påtagligt i produktionsvärderna, men där slutar också fördelarna.

Mindre än modden

För även om kartorna i modifikationerna såg risiga ut var de roliga att spela och fungerade alldeles utmärkt för att locka fram underhållande händelseförlopp. I Contagion känns de inte alls lika anpassade efter spelmekaniken. De är framförallt alldeles för stora, och i kombination med bristfälliga instruktioner spenderar jag större delen av min tid med att irra runt ensam och undra vad jag ska ta mig för, istället för att befinna mig i spännande situationer.

Något som bidrar till ensamheten är antalet spelare. Denna gång är det blott åtta personer som samarbetar och kämpar mot varandra, vilket helt dödar känslan som tjugotalet spelare förmedlar. Då vändes tryggheten i den stora klungan av överlevare sakta men säkert till fasansfull utsatthet. Nu är den utvecklingen som bortblåst, och med den större delen av spelets existensberättigande.

Mest skrämmande med den trängda situationen i garaget var inte zombierna utanför, utan att varken gravitation eller skuggor längre existerade.

I sina absolut bästa stunder når Contagion nästan upp till föregångarnas nivåer. Vid ett tillfälle flyr jag genom ett före detta idylliskt bostadsområde, och tillsammans med en handfull andra personer barrikerar jag mig i ett hus. Vi spikar plankor för fönster och dörrar och inväntar räddningen, men en efter en faller våra barrikader och zombierna väller in. Vi förlorar övervåningen. Köket. Vardagsrummet. Slutligen står vi alla samlade i garaget, med de vapen och tillhyggen vi har kvar riktade mot den enda ingången och utvägen.

När dörren slutligen slås upp känns det för några sekunder lika briljant som Zombie Panic ofta kunde vara. Men det är blott en hastig förnimmelse, ingen genomgående känsla, och Contagion lyckas inte leva upp till konceptets stora potential.