Döden är bara början. När Aurora somnar in vaknar hon i sagolandet Lemuria. Hon tror att hon drömmer, och jag förstår henne. Utan att överdriva är detta en av de vackraste spelvärldarna jag besökt. Till vemodiga pianotoner springer flickan med det eldröda röda håret genom en dimmig skog. Hon lär sig att flyga, vilket tar henne över trädkronorna till ett torn ovan bergen som tyngs av regn och flammar upp av blixtar.

Ubiart Framework är spelmotorn som gör spel av konceptmålningar.

Resan går genom becksvarta grottor, uppför en slänt som i själva verket är en jättes kropp. Och för en gångs skull är pr-orden sanna: Child of Light är som att spela de vackraste konceptskisserna. De är dessutom levande plattformsbanor, strösslade med gömda skatter och hemliga vägar.

Vinden både hjälper och stjälper den lilla flickan, den kan leda henne rätt men också svepa henne rakt in i ett törneträd. Och i en undervattensgrotta kämpar jag mot tiden genom forsande vatten, förbi utskjutande spjut. Då är det tur att jag har Igniculus. Den näpna eldflugan lyser upp i mörkret, hittar otillgängliga skatter och desarmerar fällor. Han kan styras av en annan spelare men kan likväl rattas med den högra spaken.

Att spela en dikt

Och det är mötena mellan honom och Aurora, och de många andra filurerna, som gör Child of Light till en spelbar dikt. Allt de säger är på rim, vilket ärligt talat är ett tveeggat svärd. Dels är det tvivelsutan charmigt men i långa loppet blir det också rätt enerverande att höra Aurora, Ignicilus och de andra slänga käft på vers. Men jag tröttnar aldrig på möten med nya ansikten, som narren som inte kan rimma, den kaxige affärsmusen Robert eller den osäkre pojkspolingen Finn, med ett skägg som skulle få självaste Gandalf att rodna av avund.

I stridens hetta skiner Child of Light oväntat starkt.

Tempot i de otippade jrpg-striderna är perfekt och tajmingen A och O. De är turordningsbaserade men lyckas du attackera i rätt ögonblick omkullkastas turordningen. Nyckeln ligger i bildens nedre kant, där du och fienderna samsas på en mätare. Sista biten är till för att förbereda attacker och träffar (eller, ve och fasa, träffas!) du här avbryts processen och den drabbade tvingas börja om. En extra krydda är att Igniculus kan hålla fast fienden och få dem att röra sig som sirap på mätaren.

Ibland är Child of Light ren spelmagi. Men trots allt är plattformsspelet bortom dikten och landskapen ingen udda fågel, inte egentligen. Det är dock lätt att tro på illusionen. Fusionen av otippade pusselbitar gör det också till mer än en synvilla. Men de gånger det höjer farten är det lätt att bli åksjuk. Nya möten med stridskamrater avhandlas i sådan hastighet att du inte hunnit lära känna de gamla innan det är dags att sätta dig in i nya levnadsöden och taktiska knep. De förtjänar mer än så.

Men oftast är resan vad jag drömt om, stillsam och andlöst vacker. Som en spelsaga utan slut. Snälla, låt mig aldrig hitta ut.

Fotnot: Recensionen avser PS4-versionen av Child of Light.