The end. Robert Kirkman hatar orden, han avskyr att zombiefilmer tar slut. För logiskt är ju att när båten styr ut från hamnen eller när helikoptern lyfter mot skyn, ja, det är då allt borde börja. Det som betyder något är inte den inledande apokalypspaniken, det mest fascinerade är hur man skapar ett liv efter döden. The Walking Dead var hans dröm om en oändlig zombiefilm. Och när nu serien är inne på sitt elfte år lever drömmen i högsta grad. Livet efter undergången har inga eftertexter.

Jag hoppas att han delar drömmen med #Telltale. Infångade av Carver, inhysta i en trång skåpbil på väg mot ett okänt mål tillåter jag mig att tänka tanken: tänk om vi får följa Clementine också 2025? Eller 2035? Jag vill inte att filmen om henne ska ta slut. Ändå är den nästan för mycket att bära.

Inte längre ensam, ändå alltid ensam.

In Harm's Way är ännu en fullträff av ett Telltale i samma klass som A House Divided. Clementine, Nick och de andra har tillfångatagits av Carver, även om han snarare ser det som att de förlorade lammen återvänder till paradiset. Och de måste tyglas.

Herden och hans lamm

Edens lustgård är i det här fallet ett bräcklig köpcentrum ansatt av zombiehorder. Förvisso är den fylld av mat, vapen, sängar och har både växthus och solpaneler på taket. Men stämningen som vilar över den ringlar sig som en röd tråd genom avsnittet. Säger du fel straffas du. Tänker du fel straffas du. "Lyckligtvis" tronar Carver över alla och via interna högtalare säger han indirekt hur vi ska tänka och känna.

Ibland blir han nästan för mycket, doppas alltför djupt i svärta, men å andra sidan lyckas Telltale fullt ut med sitt syfte: under de två timmarna slappnar jag inte av en enda sekund i Carvers närvaro. Minsta antydan till klavertramp kan sluta med dödsstraff. När den sårbara Sarah stelnar av skräck måste hon – givetvis – straffas. Carver gör det inte genom att slå henne, istället tvingar han hennes överbeskyddande pappa att ge henne en rungande örfil så att hon slås till marken.

Av samma skrot och korn, säger Carver. Har han en poäng?

In Harm's Way är första avsnittet i andra säsongen som på allvar får mig att tycka om flera av de nya ansiktena. Jag tänker på Sarita och Sarah, men främst tänker jag på Bonnie. Hennes releation till Clementine är av förklarliga skäl ansträngd till en början, men det är omöjligt att inte ta till sig Bonnies naiva ursäkter eller inte le när Clem får en anskrämlig jacka. Bonnie tycker att den är "så cool".

Men jag kan inte låta bli att styra Clementine in på den väg vi började vandra i början av säsongen. Hon gör vad som behöver göras, är nästan alltid hård som sten och vägrar vika sig inför Carver. Dynamiken dem emellan är speciell. Han säger att de är samma slags människor. Det värsta är att han kanske har rätt. För i elfte timmen av det drabbande avsnittet fattar jag två beslut som gör att det vänder sig i magen. Är det den här min Clementine har blivit? Hur mörk kommer hennes historia att bli?

Är Telltale ännu en gång på väg att skapa årets spel?