Efter en kortare introsekvens befinner sig Bayonettas behag mitt i kamerans blickfång. Den glider sedan långsamt ner längs hennes kropp och uppmärksammar skrevet, innan den byter fokus och ger samma behandling till en annan kvinna. Lite senare fylls hela min tv-apparat av Bayonettas rumpa som guppar upp och ner när hon rider på en häst.

Eftersom det är så här #Bayonetta 2 börjar känns det också passande att ta avstamp här i recensionen. Är #Platinum Games ett gäng sexister, eller är Bayonetta en stark och självständig kvinna som glatt låter vem som helst ta del av hennes kropp? Åsikterna går, liksom Bayonettas ben vid flertalet tillfällen, isär. Jag tycker mest att det är smaklöst och pinsamt. Kameravinklar, vågade klädval och specialattacker som klär av huvudpersonen tillför inget annat än ögongodis, och exkluderar kvinnliga spelare på köpet. Det är så himla onödigt, för bakom tramset finns ett väldigt bra actionspel.

Alla har vi besvärats av kläder som sitter i vägen när vi ska slåss. Alla utom Bayonetta.

Äventyret utspelar sig några månader efter händelserna i det första spelet och börjar med att demoner invaderar mitt i julhandeln. Bayonetta hamnar i klistret men blir räddad av sin vän Jeanne, vars själ då oturligt nog hamnar i helvetet. Vår hjältinna ger sig ut på en resa för att hjälpa sin kamrat och slår ihjäl en armé av meningsmotståndare längs vägen.

Stridsmekaniken är anledningen till att föregångaren är så uppskattad, och även denna gång levererar Platinum Games en slagsmålsfest som heter duga. När änglarna och demonerna anfaller gäller det att hålla tungan rätt i mun och kedja ihop rafflande kombinationer för att smula sönder dem i småbitar. Det är roligt, utmanande och fullkomligt sinnessjukt.

Magnifik mekanik

Jag springer ovanpå flygplan och exploderande byggnader samtidigt som jag spöar gigantiska stingrockor, skorpioner och drakar. Jultomten krockar bilar, gudar dör och jag hamnar i helvetet. Bayonetta kastar in sina fiender i knivförsedda torktumlare, på löpband monterade med köttkvarnar och andra makabra avrättningsapparater. “Over the top” har sällan varit en så passande beskrivning. Med Wii U-mått mätt är det också väldigt snyggt med många fina effekter, särskilt när omgivningarna rasar och blir en del av själva slagfältet.

Striderna lyckas också vara tillräckligt varierade för att hålla mitt intresse vid liv. Precis när det börjar kännas slentrian kastas jag in i en våg, tvingas hoppa på stenblock i lava eller skjuta flygande bestar med ett stridsflygplan. Den som letar efter omspelningsvärde kan hitta det i fyra svårighetsgrader, prylar att samla och hemligheter att upptäcka. Vill man ta galenskapen online finns det ett multiplayer-läge som låter dig spela med både vänner och främlingar i olika utmaningar. Man satsar spelets valuta “halos” och tävlar sedan om vem som är bäst på att dela ut smärta.

Lisebergs Phil Spector-inspirerade åkattraktion Wall of Water blev bara en säsong gammal.

Bayonetta 2 drar Playstation 2-erans Devil May Cry-osande action till sin yttersta spets, vilket fungerar utmärkt i stridens hetta. Men spelet är mer än sina roliga slagsmål, och när jag hölstrar vapnen hittar jag besvärande skönhetsfläckar.

Många och långa filmsekvenser blir en slags belöning för att man tar sig igenom banorna. Det hade kanske varit ett roligt pris om filmerna berättade en riktigt spännande historia, men oftast är de bara ofokuserade och långdragna. Historien som i grunden handlar om vänskap, mänsklighet och godhet mot ondska, är spretig och kantad av stereotyper. Dialogen är ofta onödigt pladdrig, på gränsen till irrelevant.

Om Bayonetta 3 blir svartvitt är det för att färgen tagit slut.

Vissa argumenterar att varken manus eller kvinnosyn spelar någon roll, att ett spel som Bayonetta 2 ska bedömas enbart utifrån sina meriter på slagfältet. Men består en tredjedel av ens spel av filmsekvenser måste de vara väldigt bra. Och om man klär huvudpersonen i en Peach-kostym med minimala stringtrosor, och envisas med att fästa kameran på bakdelen stup i kvarten, får man också räkna med att den aspekten bedöms. Hur jag än vrider och vänder på det hittar jag inte någon vettig förklaring, och för mig tillför det ingenting. Att försvara den här designen ligger på samma nivå som att hävda att man glor på Baywatch för att David Hasselhoff är en bra skådespelare.

Som helhet når Bayonetta 2 därför inte hela vägen fram. Men slagsmålen i sig är så pass bra att det ändå kan vara värt att se mellan fingrarna och samarbeta med den kaxiga och ofta halvnakna häxan. Att smiska helvetets och himlens bestar är, problemen till trots, en lika underhållande som spektakulär sysselsättning.