Jag hyser en hatkärlek till de gamla äventyrsspelen. Å ena sidan kan jag stånga huvudet blodigt mot långsökta gåtor. Å andra sidan finns några av spelvärldens bästa berättelser just här, dolda under högar av trassliga pussel. Gabriel Knight: Sins of the Fathers var... nej, är ett sådant spel.

Men det slår mig, när jag gör resan tillbaka till ockulta New Orleans och historien om en halv(o)lyckad författare, att det mesta kan förlåtas. Så länge storytellingen håller är all orimlighet värd slitet. Och i Gabriel Knights fall är den bättre än det mesta.

Du hör det inte när du ser bilden, men musiken är fantastisk.

Voodoo, en glömd familjehistoria och ”schattenjägers”. Jag skulle göra dig en rejäl otjänst om jag avslöjade mer än så. Så jag nöjer mig med att konstatera Jane Jensens storhet. Hennes vassa penna är omutlig när det kommer till att skapa skitstövlar som man inte kan låta bli att tycka om. Ta bara en sån som Gabriel Knight. Han glider omkring på sin motorcykel i sin svarta skinnrock och beter sig allmänt mansgrisigt och självupptaget.

Han växer med uppgiften

Inledningsvis, när han i traktens bestialiska voodoomord söker stoff till sin nästa bok, är det svårt att nånsin tro att jag ska tycka om honom. Men bit för bit blottlägger han sitt mörker, visar sin längtan och genomlider mardrömmar. Han växer sida vid sida med berättelsen och spelar huvudrollen, inte bara i spelet, utan också ett knippe scener som sätter djupa spår. Just att Jensen lyckas med bedriften att blanda en flera hundra år gammal historia med Gabriels New Orleans anno 1993 är häftigt.

Den mytiska staden är förhäxande och alla platser – bokhandeln, baren, farmor Knights hus och de makabra mordplatserna – är vackert handmålade. Men liksom i Moebius är animationerna undermåliga. De funkar ibland men är bitvis genanta mitt i berättarbriljansen.

Så länge de sitter stilla går det bra, men vid rörelse är många animationer risiga.

Och jag har svårt för somliga pussel. Ibland handlar det om rena pixeljakter, som när jag tvingas hitta en lerklump på en strand för att flera dagar senare använda den för att göra en utgjutning av ett armband. Det bromsar upp Jensens berättande. Ett par pussel har förnyats, men mycket är det samma. Det känns som slöseri att ha med de här gåtorna, som om det finns ett vakuum mellan dem och Gabriels resa. Men plötsligt befinner jag mig i det där flowet, när pusslen nästan löser sig av sig själva och jag bara försvinner in i en otäck bladvändare.

För Gabriel Knight ska egentligen inte jämföras med spel, det är ju snarare en interaktiv bok. Och likt andra böcker saknar den ett bäst före-datum.