Framtiden är mörk. Det är budskapet när #Firaxis kikar i kristallkulan, skruvar fram klockan och placerar sin Civilization-serie i år 2600. I #Civilization: Beyond Earth är mänsklighetens existens hotad, och för att säkra överlevnaden skickar vi rymdexpeditioner för att hitta nya ställen att leva på. Frälsningen blir planeten Kraft-409 c. Åtta fraktioner skickar ner representanter till ytan, varpå det vankas kolonisering, krigföring och diplomati.
Utbudet med åtta fraktioner är hälften av vad som erbjuds i #Civilization V (utan expansioner). Eftersom Beyond Earth utspelar sig i framtiden är det vidareutvecklingar av dagens länder och allianser som finns representerade. Det måste bli så, det hade ju känts lagom seriöst att skicka upp till exempel Abraham Lincoln eller Montezuma i en rymdraket, men samtidigt tappar spelet mycket personlighet med anonyma ledare där det i princip bara är färg på kläder och hud som utgör de märkbara skillnaderna.
Hexagonerna går aldrig ur.
Att interagera med dem är inte heller särskilt intressant. Man skulle kunna tro att mänsklighetens undergång kunde få oss att höja toleransnivån och att åren som passerat skänkt oss nya möjligheter att kommunicera med varandra. Men gör man det tror man alltså helt fel. Gammalt groll och antika tankebanor lever och frodas även utanför jordens atmosfär. Titta bara på Hutama, ledaren för Polystralia-fraktionen.
Slumpkrig
Nästan direkt hittade vi varandra i denna nya värld. Vi knöt vänskapsband som resulterade i ett 200 år långt samarbete med rikt flöde av handel, bekämpning av gemensamma meningsmotståndare och att jag gav honom hinkvis med energi (guld). Men alltihop fick ett snöpligt slut när han plötsligt en dag “tröttnade på mig” och anföll mina städer.
Det är precis som vanligt i Civilizations värld, och jag blir lika frustrerad nu som under forntida bataljer mot en bångstyrig Ceasar eller slagsmålssugen Alexander. Att upprätthålla en meningsfull allians med någon är ytterst svårt när de får extremt våldsamma infall tillsynes utan anledning. Jag kan köpa att det fungerar så i tidiga civilisationer, när folk kunde gå ut i krig för att någon smädat deras gud. Men när mänsklighetens framtid står på spel och vi alla är där för att rädda dagen? Då känns det absurt att invadera varandra bara för att man blir uttråkad.
Du odlar fred med grannen i två århundraden, och som tack smiskar han dig till skum.
Det är i stunder som dessa som den gamla Civilization-mekaniken lyser igenom på fel sätt, och därför känns Beyond Earth ofta som en science fiction-modifikation av just Civilization V. Dessutom en ganska avskalad sådan där många små detaljer lämnats kvar på jorden. Jag saknar topplistorna över de rikaste, mest våldsamma och största civilisationerna som dyker upp ibland under spelets gång. Varför finns det inte någon motsvarighet till FN där fraktionerna kan debattera och rösta om viktiga frågor? City States heter numera Stations och tillhandahåller bara handelsrutter – inga egna armér, agendor eller uppdrag. Beyond Earth saknar helt enkelt en rejäl dos personlighet, samt en del av föregångarnas funktioner. Men det finns också smarta lösningar som anpassar formulan för framtidens samhälle.
