Två sammanflätade världar. Ett högteknologiskt övervakningssamhälle, ett medeltida med mystiska väktare och magi. Dessa fascinerande skådeplatser lämnade vi bakom oss när #Dreamfall: The Longest Journey bjöd på ett av spelhistoriens mest irriterande slut. Först nu får vi en fortsättning på den gräsliga cliffhanger som gäckat oss i åtta år.

Senast vi såg Zoë Castillo låg hon i koma. I #Dreamfall Chapters vaknar hon upp till ett äventyr som följer seriens gamla goda tradition med konspirationer, politik och intriger. Har man inte spelat de tidigare delarna på väldigt länge (eller över huvud taget) kan det vara svårt att hänga med i historien, som inte gör några större ansträngningar för att vänja oss in i upplevelsen. En story recap är planerad men finns inte med i spelet just nu.

Efter åtta år vaknar Zoë ur koman och fortsätter berättelsen.

Inte heller action- och smygmomenten från Dreamfall: The Longest Journey har hängt med, och Dreamfall Chapters återvänder till att vara mer av ett traditionellt peka och klicka-äventyr. Men inte helt utan nyheter. Med #Telltale Games som uppenbar förebild får jag styra och ställa över moraliska val med konsekvenser.

Ett tungt beslut är till exempel när Zoë behöver avgöra om hon ska lägga sig i när maffiatyper hotar en vän, med risk för att själv få en måltavla ritad i pannan. Något mer banalt blir det när jag får avgöra vad hennes pojkvän ska äta till lunch. Vad dessa val får för konsekvenser har jag dock inte någon aning om, då de kommer slå ut först i framtida avsnitt.

En femtedel story

Här och nu tillför därför inte valmöjligheterna någonting. Det som gjorde dem så nagelbitande i The Walking Dead och The Wolf Among Us var inte enbart konsekvenserna i sig, utan hur de gav mig makten över berättelsen – gjorde den till min och höll mig som ansvarig för vad som hände med personerna jag lärde känna. Det saknar jag än så länge i Dreamfall Chapters, som i allra högsta grad är Ragnar Tørnquists historia.

Tørnquist är en av de mest framträdande personerna bakom spelserien och är också lite av Norges alldeles egna Hideo Kojima. Åtminstone ur perspektivet att de båda delar en passionerad kärlek för det digitala berättandet. Men där Kojima ofta fyller sin Metal Gear Solid-serie med seglivade och övertydliga dialoger visar Tørnquist en betydligt större fingertoppskänsla.

Bara ett minne av mor. Och tydligen inget gott sådant.

Hans paradgrenar är intressanta karaktärer, välskriven dialog och förmågan att gjuta liv i spelvärldar och förvandla dem till spännande platser. Och på dessa fronter levererar Dreamfall Chapters. Zoë blommar ut i en fängslande personlighet genom sina interaktioner med de invånare hon möter i den science fiction-osande staden Europolis. Beväpnad med vassa kommentarer, men samtidigt sympatisk och alltid nära till torr humor, är hon en person jag vill lära känna bättre. Metropolen som täcker större delen av centrala och västra Europa känns som en stundom hopplös och orättvis plats att bo i, utan att för den sakens skull bli alltför mycket av en klyschig framtidsdystopi.

Ett framtidslöfte

Tørnquist och #Red Thread Games har alltså kompetensen och förutsättningarna för att berätta en spännande historia. Problemet är att de inte har något att säga. Eller kanske snarare inte hinner.

Under mina 3-4 timmar i Dreamfall Chapters tar jag befälet över tre personer på fyra olika platser, och jag får se mellansekvenser från miljöer som jag aldrig själv besöker, med människor jag aldrig träffar. Det blir för mycket, för spretigt, och berättandet tar aldrig riktigt fart. Krigaren Kian Alvane (från Dreamfall: The Longest Journey) dyker upp som spelbar karaktär i en sekvens som bjuder på traditionell peka och klicka med bra karaktärer och passande miljöer. Inga klagomål på utförandet i sig, men jag hinner knappt ens bekanta mig med honom innan jag hamnar hos Zoë igen. Kians instick känns onödigt just nu och hade kunnat vänta till ett senare tillfälle.

Där var han till slut – blåbärsfrossaren.

För Zoë hade kunnat använda den tiden till sina bestyr. Med minnesförlust hamnar hennes tidigare bravader, de gåtor från förr som vi egentligen vill reda ut, på sparlåga medan hon istället engagerar sig i helt nya politiska intriger. Vilket inte känns särskilt tillfredsställande. Och liksom med Kians berättelse slutar alltihop innan det riktigt hinner börja.

De kommande kapitlen kommer med många löften. Kan Red Thread Games få ordning på berättarstrukturen tror jag att de kan infria många av dem. De har världarna, karaktärerna och den övergripande intrigen för att skapa spelmagi, men det går inte att blunda för att detta är en svag inledning som inte står stadigt på egna ben.