En av mina absoluta favoritförfattare heter Samuel R. Delaney. Hans science fiction-romaner handlar ofta om identitet, ursprung och sexualitet. Eftersom han är svart och homosexuell, och fått utstå sin beskärda del av fördomar, så sökte han sig till science fiction och fantasy. Enligt egen utsago för att ”skriva om världar där detta att vara svart gjorde sig gällande på andra sätt än det gör nu.”
Jag tänker på Delaney när jag spelar #Biowares senaste mastodontrollspel – #Dragon Age: Inquisition. Den värld som utvecklarna har spenderat de senaste fyra åren med att bygga är så intrikat, full av politiska konflikter, emotionella och kulturella ärr, religiösa (van)föreställningar som på flera vis liknar våra egna. Fast ändå inte.
Det är en rejäl värld Bioware spikat ihop.
Det är inte en värld byggd som en metaforisk spegelbild av vår egen – det är en egen värld, full av berättelser och liv. Bekanta teman dyker upp hela tiden, men de är alltid relevanta i sitt sammanhang i spelvärlden. Således blir den terrorattack som inleder spelet aldrig en simpel metafor för al-Quaida eller något annat sådant.
Öppna landskap
Det första som slår mig när jag, efter en behagligt kort prolog, kliver ut i ett öppet och vidsträckt Hinterlands (som i sig är större till ytan än de båda föregångarna sammanlagt) är hur mycket mer levande världen känns den här gången. Här finns betydligt fler färger än brunt, även om skiten under naglarna fortfarande finns kvar. Det är vacker värld, full av både glädje och tragedi, små berättelser och stora politiska intriger. Och allting finns där för dig att upptäcka som du vill.
Att gå från ganska snävt hållna, berättarstyrda spel till ett mer öppet upplägg kan innebära problem. Inte minst i berättartempo. Men Bioware har lyckats utmärkt, främst genom fin regi och bra manusarbete. Dialogsekvenser känns sällan utdragna, inte minst tack vare det stora och ofta smått fantastiska karaktärsgalleriet.
Karaktärerna är en av många saker som lyfter Dragon Age: Inquisition.
De nio kompanjoner du kan samla på dig längs vägen är alla minnesvärda. Mina personliga favoriter är anarkist-alven Sera, sträve krigaren Cassandra och den charmerande magikern Dorian, men de flesta har starka personligheter och bakgrundshistorier värda att utforska. Det finns med andra ord saker att upptäcka om världen överallt, om dess historia och om de som bor i den. Världen i sig är berättelsen.
