Tänk dig ett spel så öppet att du kan sätta dig i en sportbil och köra genom hela USA; från soliga Kalifornien i sydväst till ett höstruskigt New York i nordost, tillsammans med mängder av andra spelare i en ständigt uppkopplad och sömfri värld. Det framstår nästan som en digital utopi. Men om någonting låter för bra för att vara sant är det förmodligen det också.
Ambitionen är det absolut inte något fel på när #Ivory Tower och #Ubisoft öppnar garageporten och skickar ut sitt #The Crew på motorvägen. Som en stor beundrade av både arkadracing och mmo-spel kittlas mitt intresse av de grandiosa möjligheterna, så det är med ett leende på läpparna som jag köper en blå Nissan 37OZ och ger mig ut på Detroits gator.
Open world-racing mot tusentals andra – upplägget bådar gott.
Bakom ratten sitter Alex, som avtjänat av ett fängelsestraff han blivit oskyldigt dömd till. När han kommer ut är det med andra ord hög tid för vedergällning (vad annars?), varpå han infiltrerar den kriminella organisationen som satt honom i klistret. Inom den utspelar sig en ganska lökig historia om en undre värld som präglas av stereotyper och där man löser alla sina problem med intensiva racinglopp.
Huvuduppdragen agerar spelmekanisk dragkrok som släpar mig genom Amerika medan jag sladdar, slirar och handbromsvänder allt djupare in i det ljusskygga nätverket. Jag krockar bilar för att stjäla pengar, vinner lopp för att förtjäna respekt och flyr från lagens långa arm. Trots slentrianmässig uppdragsdesign och ofta urbota korkade dialoger är det ändå ganska trevligt att de fartfyllda aktiviteterna sätts i ett sammanhang. Och hade de inte präglats av så många problem hade de förmodligen varit underhållande också.
Trött och slött
Xbox One-versionen orkar emellanåt inte upp i 30 fps. Särskilt i städerna har bilduppdateringen en tendens att tappa foten från gasen, vilket får direkt förödande konsekvenser för körglädjen. Om spelet drabbas av en mastodontryckning precis när jag ska in i en svår kurva så är det högst troligt att jag misslyckas, och då är det onekligen kört.
Den artificiella intelligensen är nämligen inte någon vidare intelligens, utan snarare förprogrammerade bilar som kör efter förutbestämda banor. Jag har till exempel aldrig sett en ai-förare krocka med ett annat fordon eller köra in i ett träd. Spontant och ack så roligt kaos uppstår inte, och om jag kör in i mina motståndare slår de på någon magisk turbo så att de alltid hamnar på rätt plats i den förutbestämda banan igen.
Apropå att krocka så skriver den märkliga fysiken alldeles egna lagar. Ibland kan du kastas all världens väg om du kör på en lyktstolpe, men andra gånger stannar bilen tvärt. Kör du in i sidan på en motståndare för att stoppa framfarten kan det mycket väl innebära att den istället får en rejäl knuff framåt. Lika slumpmässigt som irriterande.
Du ska krascha ai-föraren. Memorera hur den kör, för om du misslyckas kör den exakt samma slinga genom det öppna landskapet nästa gång du testar.
The Crew beskrivs som ett mmo-spel. I praktiken innebär det främst att du ser var andra förare befinner sig på kartan, men också att du måste nöta uppdrag och utmaningar flera gånger för att levla ditt fordon och kunna ta dig framåt i handlingen. Det går att tackla uppdragen i co-op, samt att mäta färdigheter i ett pvp-läge där upp till åtta förare tävlar mot varandra.
Tävlingsarrangemanget lämnade mig dessvärre uppgiven, med dammet från ett gäng monsterbilar svidande i ögonen. Mina motståndare körde fordon med flera hundra (!) levels över mitt, vilket förvandlade dem till fläckar vid horisonten innan jag ens hunnit komma upp i toppfart. Så med de obalanserade förutsättningarna är det inte svårt att se varför jag tröttnade, lämnade allt bakom mig och drog söderut – mot Miamis bländande sandstränder.
Pc-versionen, all grafik maxad. True story.
Att utforska USA hade dock varit mer givande om spelet varit lite snyggare. Både tekniskt och estetiskt är The Crew blekt, och att spana in tolkningarna av Pentagon, Niagarafallen och Manhattan är därför inte inte särskilt upphetsande. Väl framme i Miami verkar det dessutom som att större delen av befolkningen har tagit siesta, då blott en handfull personer stapplar runt framför de kulissartade byggnaderna.
The Crew bjuder i sina bästa stunder på okej racing, när sviktande bilduppdatering, själlösa städer och märklig fysik lyser med sin frånvaro. Och kanske finns det hopp om att end game-materialet, där man väljer en fraktion att representera i olika aktiviteter, kan utvecklas till något givande i framtiden. Men oftast finns de många problemen alldeles under näsan och sprider sin odör likt en syrlig wunderbaum. Därför parkerar jag bilen vid vägkanten, tar bussen till flygplatsen och drar hem till Sverige igen. Det här var inte den amerikanska road trip jag hoppats på.
Fotnot: Mattias recenserar Xbox One-versionen av The Crew.
