#Grey Goo är benämningen på ett science fiction-osande domedagsscenario där nanomaskiner spårar ur, käkar upp allt i omgivningen och orsakar grå, geggig död. Med det som influens har utvecklarna #Petroglyph konstruerat ett realtidsstrategispel som flörtar med tangentbordsgeneralerna som var med på 90-talet.

Tre fraktioner bråkar med varandra: framtidens människor, en högteknologisk alien-ras och en skräckinjagande organism som sätter djupa spår i omgivningen. Det är förstås omöjligt att inte dra paralleller till Starcrafts raser terran, protoss och zerg. Men förutom den självklara likheten är det snarare Command & Conquer som står som förebild, vilket inte är särskilt märkligt när delar av Petroglyph består av gammalt #Westwood-folk.

"Grått klägg". Vi är evigt tacksamma över att speltitlar inte översätts.

Striderna förlitar sig mer på övergripande kontroll än att utföra perfekta manövrar med enskilda enheter. Bygg stora arméer med många olika krigare som kompletterar varandra och skicka dem rakt på det du vill döda. Generellt ligger utmaningen i var du anfaller snarare än hur du gör det.Att Petroglyph sneglar mer i backspegeln än de blickar på vägen mot framtiden är inte någon större hemlighet, och hur du förhåller dig till den kunskapen avgör förmodligen hur väl du uppskattar spelet som helhet.

För RTS-entusiasten

De som hoppas på en pånyttfödelse av genren, eller åtminstone en rejäl framåtrörelse, riskerar att bli besvikna på de äldre delarna ur designen. Striderna är i långsammaste laget där jag tittar på när enheterna lufsar ut ur basen och iväg till slagfältet. Det är en spark rakt i magen på tålamodet, samtidigt som de otroligt trötta sniglarna till episka end game-enheter håller fast armarna och skrattar förtjust. Att vakta en bas i 15 minuter, där mekaniken enbart går ut på att bygga enheter och skicka fram dem till en mur, är inte heller särskilt upphetsande. Ibland överraskar Grey Goo med spännande utmaningar, men oftast är uppdragen väldigt traditionella.

Krig är kul. Att vakta basen i väntan på kriget är det inte.

Är det just traditionellt du är ute efter så får du med andra ord precis vad du vill ha. Det är inte någon milsvid skillnad mellan de tre spelbara fraktionerna som trots olika ursprung i stor utsträckning delar samma typer av militära enheter, men de har ändå tillräckligt många olikheter för att de ska kännas intressanta. Den 15 banor långa kampanjen varvar utmanande uppdrag (vissa är bitande hårda även på enklaste svårighetsgraden) med läckra filmsekvenser som presenterar en hyfsat spännande premiss. Resultatet blir ett välgjort strategispel som hämtar inspiration från förr och klär i en modern skrud utan att revolutionera genrens konventioner.