Monster Hunter 4 Ultimate är en maratonlöpare. Men ibland önskar jag att det var en sprinter. Det tar tid att infria löftena om jakter på himmelshöga bestar. Det dröjer innan adrenalinruscherna på riktigt sätter in. Men trägen vinner och för dig som hänger i är vägen mödan värd.
För dig som däremot råkat missa Capcoms monstruösa succé – och det är en del utanför landet i öst som gjort just detta – undrar du kanske vad allt ståhej handlar om. Så här är det: Monster Hunter iklär dig rollen som monsterjägare. Receptet låter banalt men har banat väg för en våg av titlar som sålt i över 30 miljoner ex. Spelet du just nu läser om är redan en mångmiljonsuccé.
3DS-kraften gör sällan visionerna rättvisa.
Den ursprungliga versionen av Monster Hunter 4 var knappast en revolution utan byggde tryggt vidare på konceptet. Ett par nya vapenklasser, smidigare klättringskonster och den hisnande möjligheten att greppa tag i kolosser till monster var några nyheter. 4 Ultimate fortsätter längs denna spikraka farled, och jag kommer på mig själv med att sakna kurvor.
Många nöjer sig med myrstegen framåt och gläder sig åt ett knippe nya monster och rikligt med ökenlandskap och isgrottor att leva drömmen som jägare i. Men jag kan inte låta bli att fantisera om något annat: ett Monster Hunter för HD-generationen med luft under vingarna. Jag tröttnar på att de öppna savannerna reduceras till klaustrofobiska rum utan detaljer. Jag önskar mig ett äventyr som från start får mig att tappa andan, och inte ett som kräver ett evinnerligt grindande innan jag är där.
Å andra sidan får vi till sist ett robust alternativ till att spela med andra online, och inte bara lokalt. Det är en smärre 3DS-revolution för serien. Servrarna må några dagar innan releasen eka tomma men de tillfällen då jag lyckades få andra jägare på kroken var rätt och slätt roliga.
Det märks tydligt vad skaparna lagt mest krut på.
Och det är där jag till sist landar: Monster Hunter är roligt, trots allt. Det är svårt att ha sönder något som i grunden bjuder på solitt gameplay med strider som inte är annat än episka. Solokampanjen ståtar med en oväntat charmig berättelse som tänder glöden i mitt äventyrarhjärta och lotsar dessutom in nykomlingar på ett rättvist sätt. Jag slipar mina vapen tills kinderna blossar, där insektsspjutet ståtar som den kreativa nykomlingen. Och det omgivningarna saknar i flärd tar spelets stjärnor, bestarna, igen med råge. Jag dyrkar drakarna, ödlorna och de andra gynnarna i Capcoms skräckkabinett. De blir som mina bästa vänner (som jag har ihjäl, men ändå…).
En dag snart hoppas jag att Capcom hittar modet att skaka om serien i sina grundvalar. För det är den värd. Men fram till dess är Monster Hunter 4 Ultimate en stabil evolution och en kamrat som inte sviker – men inte heller fångar mig till fullo.
