Huset jag växte upp i ligger precis vid ett skogsbryn och är omgett av åkrar samt ännu mer skog. På nätterna hörde jag rävarna skälla och tidigt på morgnarna väcktes jag av kornas romande. Jag bodde i en idyll under 19 års tid och det skulle ta många år innan jag förstod det själv. Min uppväxt var fylld av naturupplevelser och jag skulle aldrig byta ut dem för något i hela världen. En upplevelse har jag dock aldrig haft och det är att få se ett lodjur i det fria. Utöver tamkatten är just lokatten lite av en favorit. Det är inte särskilt konstigt med tanke på att jag haft katter omkring mig sedan fyra års ålder. Faktum är att den ena just nu sitter och lutar sitt huvud lite och har ett frågande ansiktsuttryck.

Efter första Shelter med grävlingar i huvudrollen har svenska utvecklaren Might & Delight valt att använda lodjur som protagonist. Det är en smart idé, för ingen vill vara svagast i faunan och alla människor med ett hjärta älskar kattdjur. Samtidigt är inte lon längst upp på näringskedjan och har därför en del fiender, som till exempel vargen, även om svält är en vanligare dödsorsak och just detta är en stor del i Shelter 2.

När du tar dig an det svåra arbetet som honkatt på den ryska tundran är det inte i första hand vargar i flock som är det största hotet, utan att låta din kull gå utan mat allt för länge. Du måste därför jaga andra smådjur som harar och rådjur. Något som för mig visar sig vara något av en utmaning på grund av till en början lätt styltig kontroll och en del osynliga hinder. När väl småbristerna blivit en del av lodjursvardagen är det dock ingen större utmaning att med ett klassiskt tangentbordsgrepp och musens två huvudknappar fälla bytet. Det enda jag behöver göra är att försiktigt smyga tillräckligt nära och sedan göra ett språng mot bytet. Belöningen är att både jag och mina ungar kan äta oss mätta.

Det är lodjursungarna som står i centrum och efter en relativt kort introsekvens sitter jag med lätt fuktiga ögon och stirrar på mina vackra små barn när vi ligger i vårt gömställe under ett stort träd. Jag dröjer mig kvar rätt länge och bara lyssnar på dess pipiga jam och spinnande. Jag tittar på min egna katt som sitter jämte mig, ler ännu mer till att jag börjar likna mid skrivbordsunderlägg föreställande Jokern. Samtidigt får jag möjligheten att döpa dem, något som naturligtvis förhöjer spelupplevelsen några snäpp. Might & Delight låter oss skapa än mer personliga band till de små lurviga liven, i brist på annat döpte jag mina efter kollegorna här på FZ. Mest för att mina nervern inte ska gå helt sönder utifall de dör. Mammans namn är Inna, det låter jag stå kvar.

"Men dör inombords, det gör jag tidigt in i spelet då ungen jag valt att kalla för Calle, försvinner av outgrundliga anledningar"

Men dör inombords, det gör jag tidigt in i spelet då ungen jag valt att kalla för Calle, försvinner av outgrundliga anledningar. Kanske dog han av naturliga skäl, eller var det jag som hade varit en dålig mamma? Det hela gör i alla fall att jag blir än mer mån om mina ungars välbefinnade och inte någon plingande mobil i världen kan bryta den spelbubbla dödsfallet försatt mig i. Spelet har fällt mig, precis som om jag vore ett litet rådjurskid på villovägar från mamma.

I takt med att jag ser mina ungar växa till sig växer också kärleken till Shelter 2. Att som kattmänniska få möjligheten att spela kattdjur samtidigt som ett annat kattdjur ligger i mitt knä är nästan för mycket för mitt blödiga jag. Det är dock inte utan att bristerna gör sig påminda. Speltiden som är ungefär en och en halv timme är inte ett problem i sig, men att Might & Delight släpper min hand alldeles för tidigt är det. Jag vet hur jag springer och hoppar, men hur ska jag egentligen ta hand om mina ungar utan att de dör ifrån mig? Dessutom är osynliga väggar något som verkligen förtar atmosfären, att jakten på en hare slutar med att jag fastnat i en pinne bryter hela illusionen något.

Det är ingen tvekan om att Might & Delight skapat ett fantastiskt spel och atmosfären tillsammans med den unika grafiska stilen gör att studion gjort avtryck i den allt mer cyniska spelvärlden. De har trots allt lyckats slita en strategitokig spelnörd från online-krigandet för att ta hand om ett par ständigt jamande lodjursungar. Har du 15 euro att avvara bör du lägga dem på ett av årets må-bra-spel, inte för att du kommer dygna spelandes Shelter 2, men för att ha något att plocka fram när krigandet och den jobbiga vardagen gjort sig allt för påmind.

För vem mår inte bra av att höra spinnande kattdjur?