I oktober förra året fick vi äntligen återvända till den magiska fantasy-världen Arcadia och det högteknologiska Stark, när Dreamfall-universumet återupplivades efter åtta år. Förmågan att snällt vänta har visat sig vara någonting som fansen även behöver utnyttja i Zoë Castillos och Kian Alvanes nya äventyr – nästan fem månader har passerat mellan det första och andra avsnittet. Och det innebär trubbel.

Ragnar Tørnquist och Red Thread Games är sällsynt skickliga när det kommer till att skriva ihop komplicerade intriger, konflikter och politiska maktkamper. Men samtidigt som det förstås uppskattas så blir det väldigt mycket information att hålla i huvudet. I takt med att månaderna rinner iväg gör så även minnena från föregående avsnitt.

You know nothing, Jon Snow.

Jag hade mina aningar redan i den spretiga debuten, och de förstärks bara nu: Dreamfall Chapters hade mått bättre av att vara ett traditionellt äventyrsspel där det går att uppleva hela det (uppskattningsvis) 25 timmar långa äventyret under en kortare tidsperiod. Det kommer förstås gå att spela på det viset när alla avsnitten är lanserade, men om de fortsätter i nuvarande utgivningstakt kommer det ta över ett år innan vi har den möjligheten.

Distributionen å sido så är den andra boken i Dreamfall Chapters-sagan bättre än den första. Föregångarens till stora delar ofokuserade narrativ är tajtare den här gången. De relationer och bekantskaper vi mest fick en första glimt av då gräver vi djupare i nu. Vi får lära oss mer om den smutsiga korruptionen i Europolis, samt hjälpa rebellstyrkor som kämpar för magiska varelsers rättigheter i staden Marcuria. Och det är just här vi hittar den största skillnaden mellan de två avsnitten – berättartekniken fungerar helt enkelt bättre den här gången

Storyn är väldigt indragande. Jag gillar verkligen den träffsäkra dialogen och de många nyanserade och fascinerande karaktärsporträtten. Att Red Thread Games är en av få utvecklare som verkligen kan göra bra kvinnliga karaktärer blir också en frisk fläkt i sammanhanget. Den kattliknande tjejen Enu som alltid säger fel saker vid fel tillfälle har till exempel snabbt vuxit till en riktig fanfavorit. Hon spelas för övrigt väldigt skickligt av skådespelerskan Jessica Henwick som du kan se i den kommande säsongen av tv-serien Game of Thrones.

Enu säger som det är.

De moraliska valen förblir dock lite av ett frågetecken. Visst ger de extra krydda, och minst en gång har jag fått smaka beska konsekvenser av mitt agerande. Men jag känner inte att de är nödvändiga för helheten på samma sätt som de är i exempelvis Telltales The Walking Dead-spel. Dessutom kan jag inte skaka av mig känslan att valen finns där på bekostnad av pusslen, som är både i snålaste och enklaste laget. Ofta gå de ut på att helt enkelt hitta till rätt plats.

Hakan!

Men tveksamheterna börjar så sakteliga ställa sig i skuggan av den intressanta och spännande berättelsen. Fortsätter det i den här takten har vi förhoppningsvis ett fantastiskt klimax att se fram emot – om ett år.