Fabula Nova Crystallis. Så hette storsatsningen som med Final Fantasy XIII i bräschen skulle ta Square Enix sagor till nya höjder, där seriens grundmurade kristaller skulle skina starkare än någonsin. Hur det gick? Meh. Nio år senare blickar vi tillbaka på en förlorad generation och kristaller med djupa sprickor.
Lightning-trilogin gick i ett huj från hyfsad till snudd på katastrofal. Versus XIII gick inte alls (tills det många år senare blev Final Fantasy XV, men det är en annan historia). Den bärbara avkomman Type-0 vägrade i sin tur vandra utanför Nippons gränser. Tills nu. För i elfte timmen har Square Enix vaknat upp. Operation: Rädda Final Fantasy har inletts. Och nu är det istället Type-0 HD som går i bräschen.
Klassiska monster, välbekanta vyer men en ny slags flärd.
Det forna PSP-spelet spelar på allas nostalgisträngar. Tonerna av Prelude-stycket ljuder ofta och mycket. Kristallerna spelar en central roll, liksom en man som heter Cid. Du kan frammana Ifrit, Shiva och allsköns eidolons. Behemoths dräps. Spikhåriga tonåringar räddar världen. Där finns en världskarta att vandra runt på. Eller för all del: att utforska på ryggen av en gulfjädrad chocobo.
Stridens puls är spelets takt
Men trots de täta referenserna lever inte Type-0 på rosaskimrande minnen. Det är nämligen de nydanande striderna som driver allting framåt. Jag tror det är seriens snabbaste någonsin, och påminner inte så lite om PSP-klassikern Crisis Core. Skådeplatserna känns dessutom, trots att de drivs av den nya generationen, inte mer än likt kantiga och trimmade PSP-alster med utsmetade texturer. Men jag glömmer bort kloakerna, militärbaserna och grottorna kring mig när intensiteten bränner sig fast. Glöm seriens turordningsförflutna. Det här är någonting helt annat.
Type-0 är uppdragsbaserat, och dessa är sin tur till största delen dedikerade till slagfälten. Fienderna – jätterobotar, bevingade cykloper och supersoldater – anfaller på bred front och med enorm frenesi. Med detta sagt kommer ändå eftertanke spela en avgörande roll. Att mosa attackknappen är bara en genväg till game over. Istället uppmuntras du att tänka till: låsa fast siktet vid rätt fiende, tajma in extra starka träffar, kasta dig undan när motattackerna regnar över fältet, välja mest lämpade trio för uppdragen (även om du bara rattar en i taget), mixa magi med närstrider och distansvapen samt sätta in förödande specialattacker där det krävs.
Jag är lite kär i stridssystemet. Det är djupt tillfredsställande att fatta rätt ögonblicksbeslut, och det råder knappast någon brist på alternativ. Redan tidigt har du fjorton unga män och kvinnor att välja och vraka bland. Dessa inkluderar allt från långsamma svärdssvingare och smidiga slagskämpar till en flöjtspelande flicka och en ettrig Ace med en dödlig kortlek på fickan. Det är bedrägligt enkelt att hitta en favorit, men att bara hålla hårt i denna kommer tids nog bita dig i ändalykten. En stark topp kan aldrig kompensera en svag bredd. Åtminstone inte i Type-0.
Och när du tror att du sett allt uppenbarar sig ett charmtroll till pausunderhållning, ett slags rts-light-läge där du leder trupper i det krig som ligger till grund för berättelsen. Den står tyvärr för en ojämn resa. Vilket är synd, då inledningen skvallrar om ett för serien outforskat mörker, om ond bråd död och sorg. Främst sätter de fjorton huvudpersonerna käppar i hjulen för tyngden. Det är svårt att känna något för Nomuras utslitna karaktärsdesign som i princip sett likadan ut i Final Fantasy-land sedan slutet av 90-talet. Partierna mellan uppdragen som finns där för att fördjupa världen och karaktärerna känns mest som irriterande transportsträckor. Dialogerna är ointressanta och röstskådespeleriet är på sina håll förfärligt.
De fjorton huvudpersonerna bistår dessvärre med huvudvärk.
Det hjälper inte heller att världen utanför akademin, där det mesta tack och lov utspelar sig, består av understimulerande kartonger, som sägs vara städer. Här lyser PSP-arvet som starkast. Square Enix kan inte heller hålla sig ifrån snedtrippar med unga kvinnor som trånar efter sexiga bikinis, trostjuvar och brunstiga ynglingar du måste lära konsten att flirta. Inslagen tillför exakt ingenting. Eller, förstås, de tillför en bitter eftersmak.
Men till sist kan varken klavertramp, Nomuras idétorka eller frånsprungen flärd hindra helheten. Det finns fortfarande saker att jobba på men i slutändan är Type-0 det enda jag vågade hoppas på: ett bra spel. Just idag är den enkla insikten guld värd.
