Jag är inte längre tonåring, har aldrig varit tjej och trots otaliga försök och enorm mental ansträngning har jag ännu inte utvecklat superkrafter. Ändå lyckas det andra avsnittet av Life is Strange nästla sig in närmare hjärtat än något Telltale-spel eller svampzombieäventyr. (Spoilers från avsnitt 1 följer.)

Bara en natt har gått sedan den förmodligen mest händelserika måndagen i Maximes liv. På bara några timmar hann hon se sin bästa vän dö, upptäcka att hon kunde resa bakåt i tiden, rädda nämnda vän, hälla målarfärg över en mobbare och hallucinera om katastrofalt mycket blåst. Med en nyfunnen superkraft, ett mystisk försvinnande och en nalkande apokalyps verkar action och storslagen dramatik vara runt hörnet.

Tonårsrum (tm)

Men lyckligtvis för både Max och oss bygger den känslomässiga slagkraften hos Life is Strange inte på oväntade dödsfall, heroiska uppoffringar eller ens tidsresor. Det som istället gör Out of Time till en av årets hittills mest gripande upplevelser är dess starka anknytning till vardagen och verkligheten.

Hur, till exempel, bevisar man för sin bästa vän att man har superkrafter? Dontnod gör ett fortsatt utmärkt jobb med att kultivera den återupptäckta vänskapen mellan Max och Chloe, och lyckas trots bitvis underlig dialog och ojämnt röstskådespeleri förmedla den friktion som oundvikligen uppstår mellan två bästa vänner i tonåren.

Allt som ger Stand by me-känslor är bra

Flytet är återigen superbt, och bland tisdagens dialoger och pussel strösslas både viktiga och oviktiga beslut. Att skilja dem åt eller lista ut dess konsekvenser är närmast omöjligt även med tidsresande, och trots att möjligheten finns att omedelbart ångra dem känns alla val svåra och meningsfulla. Ett ignorerat telefonsamtal kan vara lika ödesdigert som en avfyrad pistolkula, och sakta men säkert läggs alla till synes oviktiga beslut på lager.

Bakom tonårsdramat finns dessutom långt mer vuxna undertoner, som snuddar vid såväl antivaccinationskontroverser som religiös uppfostran innan de landar vid droger, mobbning och sexuella trakasserier. Avsnittet bygger mot en final som är både gripande och potentiellt förkrossande, inte bara för de hemska saker som händer, utan för att de är så trovärdigt framställda.

Modiga stilgrepp på bekostnad av trovärdiga reaktioner

På många sätt är däremot Out of Time en lika ojämn upplevelse som den första delen i serien, och modiga stilgrepp sker ofta på bekostnad av trovärdiga reaktioner från karaktärer eller, som i ett synnerligen frustrerande fall, pusseldesign. Trots att de är få till antalet riskerar tillfällen då spelaren frustrerat stampar i marken, oförmögen att till exempel hitta en för berättelsen oviktig flaska, att bryta den inlevelse Dontnod arbetat så hårt för att bygga upp.

Det säger ändå en del om ett spel när det helt sonika fyller en nisch de flesta hade glömt fanns, eller inte visste existerade över huvud taget, men med sitt fokus på jordnära karaktärer och ofta vardagliga händelser har Out of Time gett mig ett av mina allra starkaste spelminnen. Life is Strange har precis som Maxine själv huvudet bland molnen och båda fötterna på jorden, och blir därför något så sällsynt som ett spel jag trots dess svagheter kan relatera till på riktigt.