Känner du ibland att du fötts i fel tid? Jag känner ibland att jag borde varit en kriminell mustaschligist i brun läderjacka – på 70-talet. #The Masterplan förstärker det intrycket. Nu föddes jag visserligen alldeles i slutet av 70-talet, men jag var för liten för att hinna med någon brottsbana, tyvärr. Nu kan jag dock få en liten smak av hur det hade varit, och kanske ska jag vara nöjd med min nuvarande tillvaro ändå. Livet som brottsling verkar sjukt opålitligt.
The Masterplan är egentligen inte så mycket 70-talsnostalgi som det är Amiga-nostalgi. Stora, sävliga sprites sedda ovanifrån får mig alltid att flasha tillbaka till det sena 80-talets hemdatorscen. Även spelmässigt känns det väldigt old school. I rollen som två bröder med extremt smutsigt mjöl i påsen ska du klicka dig igenom närbutiker, lager, juvelerare och banker i jakt på smaskig kosing. Allt är i realtid och spelet kräver både tajming och finess för att komma undan utan att kaoset bryter ut. Det är lite som om #Payday: The Heist hade gjorts 1989, med fokus på strategi istället för action.
När rånet har urartat till detta är det bättre att fly än illa fäkta.
I regel är loppet kört om okontrollerade eldstrider eller handgemäng bryter ut. Du är rånare, inte massmördare. Spelets dragningskraft ligger dessutom i att komma undan med så lite trubbel som möjligt. Helst utan att någon upptäckt dig överhuvudtaget. Precis som i vilken rånarfilm som helst är det hemskt sällan det går som planerat, dock. Folk är jobbigt benägna att ringa snuten när de ser ett rån.
Till din hjälp har du ett antal hjälpmedel. I början är dock allt du har en leksakspistol att lura folk med. Få dem att sträcka armarna i vädret och låt sedan brorsan knocka dem. Eller varför inte tvinga gisslan att puckla på varandra för extra komisk effekt? Med tiden får du tillgång till riktiga vapen och verktyg, som (världens mest högljudda) kassaskåpsborr. Från de första enkla rånen av en närbutik stegras snabbt svårighetsgraden rejält.
Kameror och säkerhetsvakter överallt. En baggis.
Det går att göra om en stöt hur många gånger som helst för att fila på metoden, och kanske komma undan med ännu lite större byte. Det är himla kul, även om det finns en del gammaldags smolk i bägaren också. När jag skriver att spelet är old school så gäller det även kontroll, AI och tempo. Att ha en fungerande plan är viktigt, men de något fippliga kontrollerna och den opålitliga AI:n (du behöver verkligen vara barnvakt åt bröderna) och de sävliga animationerna gör det ibland mer frustrerande än det borde vara. Retrostilen både charmar och lägger bitvis lite krokben för spelet, med andra ord. Det är fortfarande ett bra spel – bara inte kriminellt bra.
