När klockan klämtar i Game of Thrones är det lätt att tappa huvudet. Bokstavligt talat. För det är i näst sista avsnittet av varje säsong i den galet populära HBO-serien som de stora slagen utkämpas och bröllopen firas. Alla som kan sin Westeros-trivia vet förstås att bröllopslöften tenderar att vara lika dödliga som svärd av valyriskt stål.
#Telltale har också nått fram till elfte timmen. Nu ska det hända. Men det händer inte.
Tyrion och Cersei käbblar. Vad Mira gjorde i avsnittet minns ingen.
Det vill inte riktigt lossna för digitala Game of Thrones i A Nest of Vipers. Kurvan har sluttat rakt uppåt efter säsongens trevande uppstart. Problemet är att jag förväntar mig mycket mer än så här. För här finns inget ”Blackwater”. Mira Forrester trampar vatten i King's Landing, springer Cerseis ärenden och låter Tyrions smorda munläder till fälla slå käftarna om henne. Missförstå mig inte, Lena Headey och Peter Dinklage är två av seriens och böckernas främsta behållningar. Men det blir skevt när de stjäl allt fokus från den berättelse jag förväntas känna med och kämpa för.
Här finns inga kissa på sig-strider eller tappa hakan-drama likt ”Hardhome”. Visst, detta var åttonde avsnittet av den nyss avslutade säsongen och, okej, att förvänta sig att Telltale ska leva upp till detta är förstås fullkomligt orimligt. Men när Gared, Sylvi och exilkråkorna utkämpar egna strider med de blåögda zombierna är det detta monumentala moment mina tankar famlar efter. Om inte något snart händer med Gareds story kommer han bli lika träig som Jon Snow. Där vill vi inte hamna.
Två fjärdedelar av berättelsen står och stampar, men Ironrath och Essos levererar.
De kvarvarande berättelserna är gudskelov bättre. Ja, det är faktiskt rejäl klasskillnad. På andra sidan Smala havet blir det måhända ingen ”Dance with dragons” men Ashers historia vägrar stå still. Liksom den vid familjen Forresters hemvist. Du kan proklamera för att Ramsay Bolton sveper in likt en Tyrion och äger scenen och jag skulle ge dig rätt. Samtidigt känns hans inblandning angelägen för historien. Och det är fascinerande att försöka förhandla med en komplett galning. Här dras det nytta av det interaktiva. Det är också här, i Ironrath, som Telltale lyckas skapa en mångfald: bestialiska mord, kärlek, svek och faktiskt lite, lite naket.
Jag känner mig ändå förväntansfull inför avslutningen. För i absolut sista sekunden flätar Telltale samman två berättelser och gör sig redo att skaka om oss – och nu lyckas de! Telltale kör ner ett av sina patenterade ångestval i halsen på mig. De tvingar mig att fatta ett beslut som jag förstår är absolut omöjligt. Men jag gör det. Jag rycker ut hjärtat ur bröstet och serverar det till Telltale på ett silverfat. Och kanske är detta bara en första stormvind av en final i orkanstyrka. Jag hoppas.
