De kallas ibland lite föraktfullt promenadsimulatorer, de här spelen. Men det är långt ifrån hela sanningen. De är ambient musik i spelform. Öppen, ibland ordlös, poesi. Upplevelsespel där du som spelare får fylla i luckorna och tolka de känslor som uppstår under spelets gång. Om några nu uppstår alls, förstås. Och så promenerar du, förstås. Mycket. Gärna över undersköna landskap.
Journey är ett av de mest framgångsrika så kallade icke-spelen.
#Journey är nog det mest framgångsrika av de här så kallade icke-spelen, tillsammans med #Gone Home och #Dear Esther. Det är lätt att förstå det. Journey både ser ut och för sig som ett spel rent designmässigt. Det har till och med ett finurligt multiplayer-inslag där du kan stöta på, och samarbeta med, andra medspelare under resans gång. Just den här biten är det som fortfarande är bäst med hela upplevelsen. Det ordlösa mötet med okända människor som du kanske bara springer förbi. Eller så slår ni följe en bit på vägen innan ni skiljs åt. Kanske kommer ni ifrån varandra i en sandstorm.
[center]Genuin skönhet[/center]
Journey är framför allt svidande vackert, ännu lite mer så på PS4. Det är på ytan dess förtjänster ligger – i det audiovisuella. Till skillnad från Dear Esther, som jag älskade för allt det som rörde sig under ytan. De outtalade såren och sorgerna. Dear Esther var interaktiv poesi. Journey är mer av en interaktiv målning av ett vackert landskap. Den kan väcka känslor, men den säger inte så mycket som den kanske låtsas göra.
Som en interaktiv målning av vackra landskap.
#Thatgamecompanys spel hämmas ibland något av en förnumstigt new age-doftande attityd jag inte kan låta bli att irritera mig på. De kan inte riktigt täcka upp sina pretentioner med meningsfullt innehåll. I Journey är det reinkarnation, eller kanske snarare livets ständiga cirkel, som är den tematiska kärnan. Men egentligen säger spelet just ingenting om det här motivet. Det är egentligen inget stort problem i det här fallet, då Journey har andra förtjänster. Det är bara det att spelet för sig som om det hade djuplodande sanningar under sin imponerande yta. Men det har det alltså inte alls. Det är mer av en katalysator som kan sätta igång funderingar inuti spelaren som redan finns där någonstans i bakhuvudet.
Men vad Journey faktiskt har räcker långt. Genuin skönhet och förmågan att väcka associationer och känslor. Kanske säger det något om livet ändå, på ett omedvetet vis. Det är en smärtsamt vacker resa som i slutänden inte har någon större mening alls. Det är bara en resa som måste göras. Ibland är den så vacker att man går sönder och sen är den slut. Nog fan är det livet alltid.
