Gemensamt för Telltales största stunder är hur de omkullkastar allt. Hur de under loppet av några väl regisserade ögonblick dödar de vi kommit att tycka så mycket om (för vi kan förstås ge oss tusan på att det alltid är någon som dör). Och hur de samtidigt dräper allt hopp om framtidsutsikter för de som blir kvar.

Men ändå, även om jag hyser den största respekten för skickliga dramatiker, är det något alldeles speciellt när en kreatör som briljerat med svärta plötsligt gör stordåd i det ljusa. Som Telltale med Tales from the Borderlands. De tog en chans och det höll hela vägen. Jo, Jag törs ta ut segern i förskott trots att ett avsnitt återstår. Anledningen? Fjärde delen, Escape Plan Bravo, är magiskt bra.

En käftsmäll på de som tvivlade på att Telltale kunde tolka Borderlands.

När vi senast såg Fiona, Rhys, Sasha och de andra hade deras framgångsrika jakt på roboten Gortys uppgraderingar, och i längden ett av de mytomspunna valven, tagit en vändning rakt söderut (läs: Vallory). Det hela inleds i ett rasande tempo men den första halvtimmen på Pandora ska ändå bara visa sig vara en föraning på det som väntar.

Och denna uppvärmning inkluderar ingredienser som, eh, ”skinnpizzor”, apart shopping och den märkliga känslan av att hyvla ett redan avhyvlat ansikte från ett sovande psycho. Det är dock först när vi lyfter med vårt skepp och styr mot stjärnorna med destination Helios som allt ställs på ända. Och den här actionkomedin nöjer sig inte med att landa i trädtopparna.

Eller ens med genrerna action och komik. Men vi tar en sak i taget.

Escape Plan Bravo innehåller förstås samma slags smittsamma skrock- och gapflabbshumor som de tidigare delarna. Däribland en bisarr och spektakulär QTE-strid mot dussintals revisorer. Hata revisorer! Älska intelligent QTE! Vi går på en guidad tur genom Handsome Jacks domäner i Hyperions bas i sällskap av den leende diktatorns mest hängivna groupies och hans diamantbeströdda ponny. Twisten? Du är guiden.

Stjärnfärden inleds till tonerna av en peppig rocklåt. Mycket effektivt.

Telltale behöver ingen guide. Med ömsom mod, ömsom dumdristighet navigerar studion bland action och komik utan att någonsin tappa greppet eller skämta bort det allvarsamma. Den här gången rör de sig mellan de svarta och ljusa känslorna på ett närmast bergochdalbane-liknande sätt. Ty, en bit in i fjärde avsnittet tvingar Telltale oss till ett ofattbart beslut som Borderlands-fansen redan rasar över.

Men det är också fantastiskt. Det är en sak att få sin publik att gråta, en annan att få den att skratta. Men att få oss att skratta genom tårarna är något nytt för Telltale. Och finalen cementerar det de flesta av oss redan förstått: Tales är så långt ifrån ett simpelt sidospår vi kan komma. Borderlands har aldrig varit roligare. Eller sorgligare.

Jag tror inte ens att den har varit bättre.

Fotnot: Vi har testat Windows-versionen.