Vem är jag? Var kommer världen ifrån? Och varför gör Blizzard inte Warcraft IV? Livet har många stora frågor men den senare kanske till sist är på väg att få ett svar. För när nu Starcraft II-trilogin går mot sitt slut finns ett tomrum som behöver fyllas. Och den kaliforniska sci-fi- och orc-fabriken säger att det finns en möjlighet att det blir Warcraft-strategi som går i bräschen. Och inte nog med att ett hål fylls – även brustna hjärtan skulle läka. Vi är många som har väntat, tvivlat och gett upp.
För det fanns en tid för länge, länge sedan. En tid innan Blizzard nedsteg i helvetet, tog över onlinevärlden och tjänade hundratals miljoner på ett digitalt kortspel. Den tiden kallades 90-talet.
Hur mycket guld har du samlat? Hur många träd har du fällt?
Visst fanns det liv för Blizzard innan Warcraft II, med bland andra The Lost Vikings, Rock n' Roll Racing och inte minst första Warcraft som släpptes 1994. Men det var med den raka uppföljaren nästan två år senare som teamet skulle börja lägga världen vid sina fötter. Ändå drabbas jag av en paradoxal insikt när jag för första gången sedan millennieskiftet återvänder.
Jag behöver inte Warcraft IV. För allt jag vill ha har vi ju redan fått.
Om än i robust form. För det är skillnad på att behöva och vilja ha. Jag tycker fortfarande mycket om Warcraft II. Det håller bra, men jämfört med en del andra framåtskridande genrebryllingar känns kartorna trånga, enheterna få och det är förstås inte lika tappa hakan-spektakulärt som för tjugo år sedan. Istället uppskattar jag idag andra saker, som hur oerhört mysigt det är att sjunka ner framför. Timme ut och timme in. Liksom den enkla men effektiva historien. Och hur tilldragande det trots allt är.
Genialiskt enkelt, bestialiskt svårt
Upplägget är som mycket annan realtidsstrategi från den här eran så genialiskt enkel, och så bestialiskt svår att bemästra. På ena sidan grässlätterna, ödemarkerna, eller vad de nu må vara, har vi människorna och på den andra orcerna. Däremellan? Fog of war. Första fasen handlar om resurssamlande – peasants och peons som gräver guld och hugger träd, oljetankrar som samlar på sig det svarta guldet. Härnäst byggs och drillas soldaterna, orcerna, och katapulterna. Varje enhet motsvarar en annan i det andra lägret: Riddare och tvehövdade jättar, gnomiska flygmaskiner och drakar, magiker och dödsriddare. Sedan är det tid för anfall. Om nu inte motståndaren byggt snabbare än dig. Då är du rökt.
"Battle over land, sea and air", lovade marknadsföringen. Och löftet hölls med råge.
På den vägen fortsätter det. Från slagen på de djupt blå sjöarna till holmgångar mellan drakar och flygmaskiner i det stora blå. Och därefter, om du har den utmärkta expansionen till hands, bortom den mörka portalen. Det är inte tillkrånglat och det var här Blizzards för första gången till fullo lyckades med det som fortfarande är deras signum: balansen mellan bredd och cred.
Vare sig det handlar om Warcraft, Diablo, Starcraft eller Hearthstone finns det en känsla av tillgänglighet i Blizzard-verken. Bland luttrade spelare är det givetvis ett bespottat ord men teamet bakom fantasy- och sci-fi-världarna har alltid lyckats balansera casual mot hardcore. Alla ska med men det ska också belöna sig att våga, vilja och orka satsa på att bli bäst.
Den första och enda expansionen tog oss bortom denna portal.
Bit för bit, genre för genre har Blizzard tagit över världen. Efter det inledande Diablo III-debaclet och en del kritik mot WoW och mångmiljontapp är studions rykte inte längre lika fläckfritt. Samtidigt väntar Legacy of the Void och Overwatch bortom horisonten. Och minns Titan. Vetskapen om att Blizzard trots års arbete och miljontals satsade dollar inte tvekar att lägga ner projekt de inte tror på är trygg. Det bästa är inte gott nog. Och rts-Warcraft var bäst redan 1995. Men visst kan det bli mycket bättre.
En del av det som förfinats i Starcraft, som exempelvis den numera självklara möjligheten att köa enheter, saknas i Warcraft II. Det känns trögare än det gjorde då, men kärnan är intakt.
Så, nej, jag måste inte ha Warcraft IV. Men, jo, jag vill ha det. Det skulle göra spelvärlden till en roligare plats och en av de största klassikerna förtjänar mer än att förpassas till historieböckerna. Warcraft har mer att ge.
