Jag har ägnat många timmar åt både brädspelet och framför allt datorspelen om den blodiga sporten Blood Bowl. Det första datorspelet kom redan i mitten av 90-talet och hade enormt primitiv grafik och ett sävligt gränssnitt även för sin tid. Men det hindrade mig inte från att trilla dit helt på konceptet.

Även #Cyanides många utgåvor av Blood Bowl från senare år hade ganska ful grafik, och ett klumpigt gränssnitt. Den här gången har utvecklarna slipat till det mesta, och lagt till ett underhållande men allt för kort kampanjläge. Resultatet är att de blodiga matcherna mellan orcher, människor, dvärgar och diverse annat oknytt aldrig sett bättre ut eller varit smidigare att kontrollera.

Inte rasist, men… Kampanjläget har en del småroliga dialoger.

Blood Bowl 2 är ett omgångsbaserat sportspel i samma anda som amerikansk fotboll. Varje halvlek varar i åtta omgångar, och under den tiden måste du inte bara ordna poäng genom touchdowns utan även försöka undvika samt dela ut skador på dina spelare. Det är ett på ytan enkelt system, men den som försöker sätta sig in i det märker snart att det rymmer gott om djup och kan vara nog så komplicerat att till fullo få grepp om. Motståndet online kan dessutom vara direkt mördande.

Visst handlar en del fortfarande om slumpen, det är ju ett tärningsspel i grunden. Men då gäller det att så effektivt som möjligt stapla oddsen till ens fördel – gärna med trasiga motståndare som resultat.

Mosa en mes

Även om gränssnittet absolut kan slipas till ytterligare, och tempot i matcherna kunde vara högre, så tar Blood Bowl 2 flera steg i rätt riktning. En fin uppdatering är de detaljera arenorna och spelare som faktiskt går att särskilja från varandra. Det gör att jag lättare skapar band till mina favoriter i laget. Om de råkar bli dödade (jo, spelare dör i Blood bowl) så blir jag gudomligt vred, vilket effektivt väcker min rättfärdiga törst efter blodig hämnd.

Kampanjläget har en del underhållande gästspel och specialhändelser.

Det finns tyvärr bara åtta raser den här gången, att jämföra med över tjugo i förra utgåvan. Det är en del av affärsmodellen, där nya raser kommer i form av DLC. Dock är de åtta som finns tillgängliga sinsemellan olika, välbalanserade och roliga att lära sig spela med. Dvärgarna är till exempel ett elände att möta eftersom de gärna bygger en veritabel, smått ogenomtränglig mur runt bollen. Andra, som alverna, är frustrerande snabba och utnyttjar det för att hoppa ur dina klor och göra mål innan dina spelare ens hinner reagera.

De olika raserna är ofta bra på att utnyttja sina styrkor, dock är deras AI fortfarande svag när det gäller att planera matcherna. De tar gärna onödiga risker även när det bara är en omgång kvar till halvtid, då det är klokt att bara låsa ner och minimera risker och försöka slippa skador på nyckelspelare.

Dvärgarna kan reta gallfeber på vem som helst, de små kräken.

Just känslan av att bygga ett lag har också blivit bättre. Både när jag kör en egenhändigt skapad liga eller det underhållande kampanjläget (som också gör ett bra jobb med att gestalta hur korrupt och grisig Blood Bowl-sporten är, även om de kunnat ta ut svängarna ännu mer) så gäller det att bygga ett välbalanserat och bra lag. Det ger Blood Bowl 2 en skapare känsla av sammanhang även mellan matcherna. Det är inte perfekt, men det är oftast våldsamt kul.

Fotnot: recensionen gäller pc-versionen av Blood Bowl 2.