Att gå från teknikdemo till ett fullfjädrat spel är inte alltid det lättaste, men #Superhots koncept är så briljant att det bara måste lyckas. Ett fps där tiden bara rör sig när du gör det. Utvecklarna vet att grundidén parat med den avskalade, läckra estetiken räcker för att bära spelet över mållinjen, men här finns ändå mer att upptäcka.

Även om du tar deras vapen är fienderna aggressiva och dödliga.

Storyläget är väldigt kort. För mig var det över på mindre än två timmar. Det är inte mycket, men tiden används väldigt effektivt, utan seg utfyllnad. En fyndig metaberättelse, rappt och smart berättad genom korta textmeddelanden och en DOS-liknande estetik. Ingen utfyllnad, inga onödiga transportsträckor.

Spelet är dock inte slut i och med kampanjen. Efter det låses andra spellägen upp, med olika utmaningar och framför allt det underhållande endless-läget där man ska överleva så länge som möjligt mot anfallande vågor av fiender.

Ingen bra dag på jobbet för den här stackars bartendern.

Det hela börjar så oskyldigt med ett chattmeddelande från en vän som tipsar om ett nytt, hett spel – Superhot. Men snart vecklar en metafysisk berättelse upp som är bättre ju mindre man vet om den på förhand. Enda sättet att verkligen förstå Superhot är att spela det.

Mekaniken utvecklas under spelets gång, men är alltid väldigt enkel och rättfram. Du kan slå, skjuta och kasta saker, och i slutet även ta över fiendens kroppar. Med de här enkla medlen kan du skapa enormt tillfredsställande kedjor av mord. Att spelet visar dina bedrifter i repris efter varje klarad nivå är väldigt logiskt. Du kan ta upp en flaska och krossa den mot närmsta fiendes huvud, ta hans svärd och hugga ner honom, kasta svärdet på en annan, plocka upp dennes hagelgevär ur luften och blåsa bort två stycken som kommer runt ett hörn. Det är inte lätt. På förhand låter det kanske som en baggis att man kan stanna tiden nästan helt genom att bara stå stilla, men fienderna är aggressiva, och du dör av en träff. Men när du lyckas koppla samman en riktigt tjusig mordkedja så är det svårt att inte känna sig oheligt nöjd.

Ibland gillar man idén att kunna stoppa tiden lite extra.

Jag har ägnat åtskilliga timmar åt både endless- och challenge-lägena. Lite som #Hotline Miami går det ständigt att göra en nivå lite, lite bättre. Det går alltid att bli en ännu mer effektiv eller stilfull mördare. Det är beroendeframkallande.

Superhot är precis vad det utger sig för att vara. Förutom när det inte är det. Och om det låter kryptiskt så är det med flit. Den som spelar kommer att förstå. Superhot är ett spel som är både lätt och svårt att fånga i ord. Det har en tydlig gimmick, men det går samtidigt bortom den och är mer än summan av sina i grund och botten ganska tydliga delar.