I en värld där Wind Waker hade mottagits med nyfikenhet och lusta snarare än med fansens hånskratt hade det inte funnits plats för Twilight Princess. I en sådan värld hade Zelda-seriens heliga treeninghet, mod, kraft och visdom, vunnit över den gristrynade ondskan. Men ibland föds kärlek ur hat.

Links lika celshadade som soldränkta äventyr stämplades tidigt som ett barnspel, ett steg tillbaka från ”vuxna” Ocarina of Time. Tio år senare vet vi att det är precis tvärtom. Wind Waker gick sin egen väg och förblev tidlöst. Twilight Princess var ängsligare, sneglade mycket på sin bejublade storebrorsa – det skulle lika gärna kunnat heta Ocarina of Time 2 – och prövade försvinnande få egna grepp i en serie som annars älskar att experimentera och leka med sina konventioner.

Ändå, trots all ängslighet, är Twilight Princess mycket mer än ett beställningsjobb.

Restaueringen till trots är detta inte det vackraste av Zelda-spel.

De första timmarna i pittoreska Ordon Village rör sig framåt i ett sävligt tempo. I mitt minne var inledningen dötrist. Tio år senare är den snarare behaglig. I skymningen driver jag in getterna i ladan, jag fiskar vid den porlande floden, skrittar genom skogen på Eponas rygg som om det vore 1998 (liksom då hakar hon gärna fast i rötter och vid väggar). Med hjälp av Wii U-kontrollen är det en lätt plätt att byta utrustning och sikta med slangbellan – och senare, den betydligt tyngre pilbågen.

Våra högupplösta minnen

Våra minnen tenderar att vara högupplösta och därför ser Twilight Princess ut exakt som jag minns det. Ställer du Wii- och Gamecube-spelen bredvid HD-versionen är det däremot omöjligt att missa den högre upplösningen, de nya texturerna och all polering äventyrets bärande ensemble fått.

Att Zelda ännu inte har fullfjädrat röstskådespeleri är stor synd och skam, men tack vare den närmast absurda karaktärsdesignen kommer man undan med hedern i behåll. De sneda ögonen hos Colin, de köttiga läpparna hos Kakarikos shaman och Malos stenhårda babyface fäster sig i minnet. Då har jag inte ens nämnt Midna, spelets och en av seriens allra vassaste profiler. Hennes retsamma leende och karisma snarare spikar sig fast i minnet.

Två sidor av samma Link.

Allt framträder emellertid inte i bättre ljus i nyversionen. Att rida genom den vidsträckta världen är kalt och kallt. Hyrule ekar tomt på innehåll och det är en bjärt kontrast mot Wind Wakers värme och Skyward Swords känsla för att fylla exakt varje kvadratmeter med spelmekaniskt guld. Twilight Princess enda egentliga usp lyckas fylla tomrummet en liten bit, om än inte till bredden. Link kan färdas in i ett skymningsland och där förvandlas till en varg med isblå ögon. Människorna är här själar fast i limbo och fiendefaunan är skruvad och, åtminstone för seriens vidkommande, lite otäck.

Jag hade önskat att det parallella Hyrule tagit mer plats. Fyrfota Link kan tala med djuren, nosa upp spår och yla serenader, men Twilight Realm utvecklas inte och står sig slätt jämfört med exempelvis A Link to the Pasts mörkervärld. Det är synd, för vemodet här hade förtjänat så mycket mer.

Fäktningen är vass på fler än det uppenbara sättet.

Lika tveksamt som Twilight Princess är ur nydanande perspektiv, lika häpnadsväckande är det när det trampar längs sina tryggste stigar. Jag syftar förstås på de kluriga, robusta och briljanta templen. Ett av Wind Wakers få svaga kort är här närmast fulländad. Redan från början, i skogstemplet, tvingas vi slå knut på våra hjärntrådar när vi bemästrar den vindförstärkta bumerangen och räddar apor för att bygga både vänskapsbroar och faktiska broar. Härnäst tas vi till goronfolkets gruva som, trots att det har alla bitarna hos en klassisk Zelda-dungeon, också ser ut och beter sig som ett gruvschakt. Du nyttjar till exempel kranar med magneter för att uppochner färdas med järnstövlarna.

Vackrast av dem alla, både för tio år sedan liksom nu, är yetiparets fallfärdiga herrgård uppe i de snöiga bergen. Vid det här laget har jag också slutat jämföra Twilight med Ocarina och tagit det till mig på egna grunder: för dess eminenta och ovanligt intrikata fäktning, för det starka karaktärsgalleriet och för alla fullträffar till tempel. Här finns kanske fler brister än man är van vid att se i ett Zelda-verk, men ingen kan förneka att Nintendo skapade något häpnadsväckande ur fansens glåpord.