Ett plötsligt flämt uttrycks när min mail råkar snubbla över en de sällsynta och högt beaktade betanycklarna. Skrytsamt viftas den digitala vinstlotten i kompisgängets privata Facebookchat där den direkt möts av avundsjuka emojis.

Men malligheten tar slut rätt så kvickt när min binära rumpa serveras till mig själv efter att ha kickstartat jungfruresan med Hanzo, spelets egen japanska Robin Hood. Inte den lättaste karaktären att börja med, men skam den som ger sig – mumlar jag övertygande.

Inte den lättaste starten

Efter tre dagar av systematiskt självförtroendeförgörande börjar egot äntligen få grepp om spelet. Tyvärr är det över lika snabbt som det började. Betanhelgen släcks ned och likaså förhoppningen om att bli professionell pilbågsskytt.

Vilket leder oss till den 23:e maj. Datumet då Overwatch öppnar upp för alla som inte redan tömt pengapungen på månadens spelregn. En väderlek Blizzard inte tycks skymma undan ifrån.

Cirka 400 spänn kan verka en överdriven summa för något som bara erbjuder ett flerspelarläge i dagens free to play-era. Och att de även försöker pracka på mig köpbara kistor hjälper inte till i plånbokens återhämtningsprocess.

Men för att göra ett långt svar kort. Nej. Prislappen rättfärdigar inte vad du får ut i jämförelse med konkurrerande speltitlar. Men det är heller inte riktigt så enkelt.

Overwatch är och kommer vara årets multiplayer-spel. Varje omgång känns som ett välkomponerat stycke, där strängar och noter smälter samman till en dynamisk och exalterande upplevelse. Sällan känner jag mig uttråkad när min karaktär i takt till tonerna av smattrande intriger förflyttar sig mellan trånga korridorer och färgglada marknadsplatser.

Spendera pengar på kosmetiska ting - om du vill

De tolv ögonsköna banorna har märkbart knogats på till fullkomlighet då matchflödet rör sig näst intill naturligt till de utsatta uppdragen. Eskortera ett fordon eller fånga ett territorium. Och under färden dit går det hitta ett flertal påskägg. Futuristiska surfplattor med Hearthstone, 60-talsinspirerade affischer från studions olika spel och såklart en nudelätande murloc som, när du skjuter den, ger ifrån sig ett tillfredställande ”rwlrwlrwl!”

Det märks verkligen att utvecklarna har vänt, putsat och polerat varje sten när det kommer till skapa estetiskt tilltalande och välplanerade kartor. Något som blir särskilt tydligt när min draktatuerade japan smidigt klättrar från balkong till balkong, för att därefter placera en pil mellan ögonen på en motståndare från andra sidan. Lajvlikt repeterar jag frasen ”With every death, comes honor. With honor, redemption.” tyst för mig själv.