Jag har egentligen aldrig haft någon vidare vinnarskalle. Det är viktigare att ha roligt än att vinna. Men en viss typ av spel och en viss typ av motstånd kan ändå väcka liv i den. Multisportspel mot goda vänner eller mot min klan av fem syskon är en sådan. Det går inte att överskatta hur roligt jag hade med World Games, Summer Games, California Games och, eh, Caveman Ugh-Lympics, på Commodore 64 som barn. Och även om den här märkliga subgenren inte rönt några enorma framgångar på senare år så var #Segas spel från London-OS 2012 ett trevligt undantag som visade att det fortfarande finns underhållning att hämta i multisportspel.

Mario och Sonics försök har däremot varit klart ljumna. De saknar vinnarskalle, lägger sig bekvämt i mittfåran och hoppas att folk ska bli distraherade av alla färger och inte märka hur lite spelet anstränger sig. Lagom till Rio 2016 samlade jag en handfull syskon och vänner för att se om det kunde bli lite bråk – som på den gamla goda tiden.

En av blott fjorton grenar.

Så vi börjar spela, och slås av att antalet sporter är ganska få. Fjorton grenar får vi. Och med tanke på hur simpla de flesta är så börjar det snabbt rycka i axlarna – är detta allt? Att vi inte får spela med något annat än paddan och wii-motes är också irriterande. Varför vi inte får spela med en pro-controller övergår mitt förstånd.

Men vi låter oss inte nedslås.

Vi börjar med 100-meterslöpning. Klassisk gren där man bara hamrar med knappen och försöker komma först i mål. Enkelt, men beprövat. Här gäller det dock inte att försöka hålla ut till målet, utan att bygga upp så att man kan aktivera sin spurt, varpå ens karaktär börjar snurra iväg av sig själv. Märklig design, men okej. Vi spelar. Den som vinner jublar inte. Den som förlorar märker det knappt. Vi går vidare.

Hästhoppningen är ingen höjdare. Du styr en häst längs en simpel bana och ska trycka på en knapp på särskilda punkter för att få fart eller hoppa. Undvik att rida rakt in i hinder. Tempot är lågt, kontrollen trög. Det enda roliga är att Bowser är större än den stackars hästen han rider på. BMX, däremot, är en bättre variant av konceptet. Det gäller att inte ta ut sig, och bygga upp mer uthållighet genom att utföra trickhopp. Det funkar rätt bra, och kräver lite mer skicklighet.

Andra sporter som fungerar okej är spjut, som håller sig till den klassiska grejen att bygga upp kraft och sedan skicka iväg spjutet i en bra vinkel. Samma som i Summer Games II på 80-talet, men det håller. Även tresteg håller sig till klassiska, beprövade grepp och är rätt kul. Pingisen är förenklad, men kräver ett lagom mått av timing och skicklighet så det funkar också fint.

Inte mycket har hänt sen 80-talet.

Bågskyttet i sin tur bygger mer på snabbhet än precision, men väcker åtminstone kortvarigt lite tävlingsinstinkt. Gymnastiken, däremot, är en enda lång quicktime-gren där, i vårt fall, Wario och Waluigi åmar och kråmar sig på en matta medan man trycker på en av två knappar vid rätt tillfälle. Det är sopigt. Riktigt, riktigt sopigt.

Även tre lagsporter står på dagordningen. Rugby, som mest består av en massa trögt knuffande, beachvolleyboll, som är så automatiserat att det blir poänglöst, och fotboll. Det sistnämnda är arkadig, enkel fotboll där du passar, skjuter och tacklar och inget mer. Det är helt klart en av de bättre sporterna i spelet. Det har också, precis som de andra två lagsporterna, ett duelläge som lägger till lite fler funktioner som möjligheten att skjuta plasmabollar ur fötterna. Det blir kaotiskt och hejdlöst, men det händer åtminstone något.

Det finns roligare sätt än det här att ha tråkigt.

Inga bråk uppstår när vi spelar. Det går inte att tappa sugen om den inte väcks från första början. Det går inte att känna uppgivenhet om kämparglöden aldrig tänds. När vi spelar ett par matcher i fotbollen kommer det nära. Jag känner behovet att bortförklara mina förluster och skylla på kontrollerna när jag förlorar. Men det saknar det där lilla extra i spelet för att jag ska bry mig tillräckligt för att göra mer än muttra lite slött.

Det går att ha det gemytligt med #Mario and Sonic at the Rio 2016 Olympics. Men som spel är det allt för ofta högst medelmåttigt, och bitvis direkt risigt. Att spela ensam är något av en plåga. Möjligheten att låsa upp diverse skrot är inte tillräcklig för att hålla min uppmärksamhet.

Det är som sagt viktigare att ha roligt än att vinna. Men om inte tävlingsinstinkten väcks är det å andra sidan svårt att ha roligt.

Fontot: Testat på Wii U. Spelet finns även till 3DS sedan i våras.