Det börjar så idylliskt. Jag är en del av en Star Trek-doftande rymdallians mellan olika raser, och det är min examensdag. Efter nästan tre år i early access är det #Terraria-doftande sandlådespelet #Starbound släppt, och det är dags att ge sig ut i den stora världsrymden och göra gott. Naturligtvis går allting fel, ett mystiskt rymdmonster kraschar festen och det enda vi kan göra är att fly hals över huvud.

Snart befinner jag mig på ett trasigt rymdskepp ovanför en planet. Jag strålar ner och inser att det bara finns en sak att göra. Gräva ner mig. Alltså bokstavligen. Enda sättet att rädda universum är att gräva sig ner efter mineraler och byggstenar. Sedan bygger jag mig en liten stuga och börjar odla lite mat bredvid. Jag hittar de föremål som behövs för att laga mitt skepp, åker till en måne för att utvinna dyrbart bränsle och vips så är universum min lekplats.

De första stapplande stegen till rymdherravälde.

Enda problemet är att det som tog några få meningar att beskriva faktiskt är en ganska långsam process i spelet. Förutom att lattja runt som man vill och leta resurser, bygga, odla och äventyra så får du uppdrag av olika karaktärer. För att laga och uppgradera skeppet måste du till exempel utföra diverse uppdrag, som att hitta särskilda föremål och slåss mot fiender och bossmonster. Vad som borde ge spelet riktning sölar istället ner tempot i de inledande timmarna och gör det onödigt frustrerande.

När spelet väl öppnar upp sig har jag redan dött otaliga gånger tack vare de (särskilt i början) ganska svårhanterliga kontrollerna, och känner mig nästan mätt på det. Som tur är spelar jag vidare och upptäcker ett spel som trots allt har en hel del att erbjuda. Det finns mycket att göra här, varav det kanske roligaste är att bygga upp kolonier och låta dem befolkas av NPC-karaktärer. De kan i sin tur ge dig uppdrag, sälja föremål eller bidra på andra vis. I takt med att du blir en bättre byggare och får tillgång till fler möbler och sådant så flyttar olika sorters invånare in. Se bara till att bygga på en planet som inte kryllar av fiender – det är att be om frustration.

Monstren är skönt designade, men striderna i sig är mediokra.

Att utforska rymden är underhållande, även om planeterna ofta är ganska likartade. De har lite variation i floran och fiendefauan, men snart lär man sig ungefär vad som går att vänta sig av en given planettyp. I takt med att du får bättre utrustning kan du dock besöka nya typer av planeter, så det lär ta ett bra tag innan man känner att man sett allt.

Av och till stöter man på bosättningar av någon av spelets sju olika raser. Där kan man få lite fetch quests, och kanske anställa några extra besättningsmän. Det ger lite variation, även om sidouppdragen i sig inte är mycket att hurra för.

[center]Frihet bland stjärnorna[/center]

Värst är dock huvuduppdragen. De är utdragna och sega, och går ut på att först scanna en massa möbler tillhörande en viss ras. Det är förvisso nyttigt att göra ändå om man vill få tillgång till fler möbler att tillverka, men det är inte särskilt effektivt som ett obligatoriskt uppdragsmål. När man väl gjort det så får man koordinaterna till en grotta att äventyra i. När man väl hittat artefakten i den så är det vidare till nästa ras för att repetera. Vad som borde bidra med rafflande, storögt rymdäventyrande känns mest som trög grind, med en kort plattformsbana som belöning på slutet. Lägg till det att striderna kan vara ganska frustrerande i sig och det kan kännas lite svårt att motivera sig att rädda universum.

De här filurerna fann jag på en avlägsen bergstopp. Mycket att upptäcka.

Istället leker jag imperialist och koloniserar planeter lite på måfå. Bygger, experimenterar, leker och drar vidare. Lustigt nog är det mer motiverande att söka efter material, prylar och nya byggstenar att kopiera och använda i min nästa koloni, eller på mitt planerade skrytbygge till hempalats, än att faktiskt försöka rädda världen från undergång. De får klara sig själva, jag har fullt upp med att sko mig på krisen.

Den största dragningskraften med Starbound är just att det, efter en seg inledning, låter dig göra vad du vill. Jag hade gärna sett ännu mer variation, skillnader mellan raserna (det fanns i en tidigare version av spelet men togs bort) och fler unika vapen för att göra striderna mer intressanta. Förhoppningsvis får vi gott om uppdateringar, likt de Terraria fick, men även nu finns det gott om saker att roa sig med, även om man som jag inte övertygas av alla spelets enskilda komponenter.

Fotnot: Starbound är släppt till PC och Mac. Versionerna till Xbox One, Playstation 4 och Vita lanseras vid senare tillfälle.