Den djupa strategigenren lämpar sig väl för de spelare som vill bygga sitt eget narrativ. Här finns ingen berättelse som ska fösa spelaren från start till mål, och det är ofta fritt fram att ändra förutsättningarna för en spelomgång. Lite som när man spelar ett brädspel och ska diskutera eventuella husregler innan man sätter igång.

Master of Orion lider här av en slags personlighetskris. Å ena sidan vill spelet vara den självklara senaste delen i en serie av hårdföra strategispel, men å andra sidan också vara en mjuk kudde för nya spelare att landa på. Detta leder oundvikligen till ett splittrat intryck och jag är inte säker på att det lyckas särskilt bra i något avseende.

Till exempel har man valt att sätta ett gäng välkända röstskådespelare bakom mikrofonerna. Här finns veteraner som Mark Hamill, Nolan North och Troy Baker. Röster som jag främst förknippar med mycket berättardrivna spel. Det är ingen pik mot Master of Orion som upplevelse – jag har bara svårt att förstå varför det har prioriterats eftersom det som mest handlar om en handfull korta repliker.

Numerärt överläge - alltid en klok idé

Som ledare över en av tio spelbara raser påbörjar man sin resa mot intergalaktisk dominans genom att befolka solsystem och bygga upp försvaret. Under tiden förväntas man också ha en plan för huruvida man ska inrikta sig på att vinna genom diplomati, teknologi, ekonomi eller ren råstyrka. Har man spelat Civilization någon gång så vet man ungefär vad man har att vänta.

Faktum är att mycket inspiration tagits från nyss nämnda serie. Menyerna är lika tydliga och enkla att navigera och det linjära teknoligiträdet är som hämtat från #Civilization V. Jag gillar dessutom att ledarna för de olika raserna är animerade och presenteras i helfigur. Det skänker en stor dos personlighet och liv till presentationen och det är något jag kan sakna i andra spel av den här typen.

Tack vare att menyerna är så pass logiskt utformade tar det inte lång tid förrän man är igång. Även här hjälper det om man har spelat ett Civilization-spel tidigare. Känner man sig osäker på grunderna finns också ett bra träningsavsnitt att spela igenom, men det är knappt att det behövs även för nybörjare. Enheterna har logiska namn och knapparna för att aktivera deras speciella egenskaper är tydligt markerade. Än så länge är allt väl.

Vi kallar detta skepp för brödrosten

Problemet är att jag har svårt att engagera mig i spelet. Det är som att utvecklarna medvetet skurit bort så mycket som möjligt för att göra den djupa strategin så grund att man inte ens behöver ta med handduk.Striderna är enkla att vinna så länge man har fler skepp än motståndaren och det är sällan jag känner ett behov av att gå in i stridsläget alls. Med ett enkelt klick kommer slutresultatet med en gång. Jag upplever inte heller någon större spelbar skillnad mellan de olika raserna eftersom alla följer samma teknologiträd och får tillgång till samma typer av enheter.

Spelkartan som knyter samman solsystemen med olika maskhål är i grunden en bra idé. Vägarna in och ut ur systemet blir naturliga mötespunkter för sammandrabbningar och man kan därför fokusera på att skydda dessa. Tyvärr tar det alldeles för lång tid att skicka enheter mellan de olika systemen. Under en stor del av min tid med spelet hamrar jag mest på knappen som startar nästa omgång, något som drar ned tempot avsevärt.

Ett svart hål blir tyvärr ganska synonymt med spelglädjen

Efter flera spelomgångar med allt högre svårighetsgrad har jag inte heller märkt av någon större skillnad i motstånd från mina medspelare. När jag väl kommer och knackar på deras dörr är de ofta så teknologiskt utkonkurrerade att det känns som att man slåss mot stenåldersmän. Och när stenfolket Silicoid, som jag är god vän med, bestämmer sig för att skjuta ner en av mina spanare och sedan direkt därefter erbjuda en förlängning av vårt nuvarande handelsavtal börjar jag undra vad som egentligen pågår.

Många av problemen kan så klart bli bättre i framtida uppdateringar, men jag hade hoppats på ett mer komplett paket lagom till lanseringen. Stöd för moddar lyser också med sin frånvaro, något som kan vara förödande om spelet hoppas konkurrera med exempelvis #Stellaris eller kommande #Civilization VI. I nuläget är det helt enkelt svårt att rekommendera Master of Orion till någon utöver de fans som länge väntat på en uppföljare. Paradoxalt nog är det kanske just fansen som kommer att känna sig som mest förbisedda.