Playstation 2 var den gyllene eran för #Konamis fotbollspel. PES 5 och 6 var under av flödande och dynamisk fotboll, med precis rätt balans mellan arkad och simulation. Det har för länge sedan blivit tröttsamt att med längtan blicka tillbaka till spelseriens storhetstid som peakade för över ett decennium sedan.

Jag kan inte räkna alla timmar jag ägnat åt Pro Evolution Soccer under de tio åren. Men först förra året hände något som verkligen fick den gamla gnistan att tändas. Fox-motorn hade fått ett par år på sig att mogna och #PES 2016 var snubblande nära att överträffa PS2-titlarna. Förväntan var att utvecklarna skulle finslipa spelet och släppa ett nypolerat men snarlikt PES den här hösten.

Men Konami gör inte det. Istället tar #PES 2017 sjumilakliv rakt upp i fotbollshimlen.

Fotboll som om det vore 2005 igen.

Grunden från förra året finns kvar, med fina rörelsemönster på AI-spelarna, skönt flöde i passningsspelet och väldigt naturtrogna spelarmodeller. När Konami dessutom lyckats lägga till en lång lista av moment i matcherna som är näst intill perfekt återgivna, då blir det total triumf.

Närkampsspelet är ljuvligt dynamiskt, både bollens och spelarnas rörelser är detaljerade. Det innebär att varje duell är unik och kan sluta på en mängd olika sätt, allt beroende på spelarnas egenskaper, storlek och momentum in i situationen. Varje närkamp blir ett litet spel i sig, där tajming och förståelse för spelarnas egenskaper är helt avgörande. På många sätt är det märket för ett riktigt bra sportspel - att det inte fastnar i gamla hjulspår utan känns ovisst efter flera hundra timmars spelande. Den potentialen finns verkligen i PES 2017.

PES 2017 briljerar med nya taktiska möjligheter.

Jag har aldrig varit särskilt förtjust i att spela mot AI:n i fotbollsspel. Ofta håller motståndaren i bollen på ett orimligt skickligt sätt och tar inga risker. Samma sak gäller i försvarsspelet, där AI:n iskallt kalkylerar situationerna och aldrig förhastar sig. Men här har utvecklarna på något sätt lyckats med konststycket att få datorstyrda motståndare att kännas snudd på mänskliga. Slarviga passningar är ingen ovanlighet om du försvarar dig bra och en vältajmad dribbling kan lura motståndaren att orsaka frispark. Det kanske låter som en petitess och i ärlighetens namn spelar jag online 90% av tiden, men det är ändå ett tecken på hur välsvarvat PES 2017 faktiskt är.

Det taktiska djupet har alltid varit seriens största styrka, små ändringar i menyerna ger stora effekter på planen. Det har sällan varit tydligare än nu. Mätarna för snabba ändringar mellan offensiv och defensiv mentalitet gör bejublad comeback och får sällskap av olika offensiva arketyper att leka med. Med ett par knapptryck skiftar du mellan att pressa in anfallare i boxen för inlägg och att en av anfallarna droppar ner som falsk nia för att öppna ytan bakom motståndarnas backlinje. Det funkar sömlöst och det är också extremt tillfredställande när du lyckas utföra din matchplan perfekt.

PES-målvakterna har varit utskällda år efter år, den här säsongen får de en total makeover som också sitter som en smäck. De har betydligt fler animationer till sitt förfogande än tidigare och agerar följsamt.

Bättre målvakter – tackar!

Det går att rada upp hur många pluspoäng som helst för PES 2017. Musiken träffar rätt, nätverkskoden verkar stabil redan vid release och det är enklare än någonsin att råda bot på licensbristen genom att importera en fil till konsolen. Faktum är att de enda tydliga bristerna som årets upplaga lider av är stela menyer och stiltje när det gäller spellägena. Inget nytt har tillkommit där, samtidigt funkar My Club, Master League och Onlinedivisioner väl och roar länge. Men som vanligt är det i matcher mot mänskligt motstånd som PES verkligen kommer till sin rätt, och då lyfter det väldigt, väldigt högt.

Det tog tio år för Konami att lyckas överträffa sitt mästerverk Pro Evolution Soccer 6. Men nu har de gjort det. Och inte nog med det - i PES 2017 har de skapat det bästa fotbollsspelet någonsin.

Fotnot: Recensionen bygger på PS4-versionen av PES 2017.