Att recensera de årliga sportspelen är ibland lite som att försöka recensera Grevinnan och betjänten varje nyår. Efter några år är det lätt att man griper efter halmstrån och fokuserar på minimala detaljer bara för att ha något nytt att berätta.
Med #Fifa 17 har jag för en gångs skull inte det problemet. Inte så att allt känns nytt och spännande den här gången heller – på fotbollsplanen är det mesta sig likt. Vi får små förändringar här och var i spelet, med lite nya hörnor och straffar och andra detaljer. Men vi får också en ny grafikmotor i form av Frostbite, vilket ger den redan flödande anfallsfotbollen ännu lite mer lyster. Och så har vi så klart det där storyläget – The Journey.
På förhand var jag ganska säker på att jag skulle avfärda berättelsen om Alex Hunters resa mot fotbollstoppen, men istället känns det som just den vitalisering av mitt fotbollsspelande jag behövde. Visst är berättandet knackigt, karaktärerna fånigt klyschiga och strukturen är mest en utökad Be a Pro-upplevelse – men det funkar.
Det gäller att sparka på rätt sfärformade objekt.
Det hela börjar med att Hunter spelar boll med pojklaget. Hans arga pappa och stöttande mamma tittar på – likväl som farfar Hunter, som påminner en del om John Cleese. Farfar Cleese var proffs på 60-talet, naturligtvis i samma klubb som Hunter hamnar i – oavsett vilken du väljer.
När Hunter är 17 år får han chansen att provspela inför diverse scouter. Jag gör rätt dåligt ifrån mig, men får ändå veta att alla klubbar slåss om min signatur. Förmodligen inte så det brukar vara för okända, oprövade 17-åringar, men vad vet jag. Jag skriver hur som helst på för Arsenal, och som av en händelse gör även gamla barndomskamraten och anfallskollegan Gareth Walker det.
I verkligheten hade detta inneburit att Hunter hamnade i ungdomslaget och fick visa sig där först och främst. I alla fall om han kom direkt från ingenstans som här. Men istället får jag åka med på försäsongsturnén, och dessutom spela på topp när ordinarie anfallaren Giroud går och skadar sig.
Det hela är drömlikt och överdrivet, och det är så det är tänkt. Det här är som att spela en ung fotbollsspelares förhoppningar och drömmar. Karaktärerna fyller funktionen som stöd eller hot, som vänner eller fiender. Och under storyns gång byter allianser fot på klassiskt såpamanér. En karaktär kan på ett närmast komiskt vis vända på en femöring och bli jordens douchebag, eller tvärtom helt plötsligt visa sig vara en hygglig prick. Allt för att bygga en känslomässig berg- och dalbana för Hunter som känns både orimlig och rimlig på samma gång. Det är ostigt och ofta larvigt, men samtidigt känns det ganska rätt för en gestaltning av den galna cirkus som storfotboll ändå tycks vara. Att det är gruvligt brittiskt tillför också till charmen.
Fifa 17 innehåller gott om annat än fotboll, och det är överraskande underhållande.
Underhållande är det hur som helst, och spelmässigt ger det lite omväxling från min vanliga favorit i managerläget. Där jag ofta simulerar träningarna i managerläget känns de mer relevanta i storyläget. Jag kommer på mig själv med att verkligen vilja imponera på tränaren (en stum, surmulen Arsene Wengér) och fullfölja de speciella delmål som delas ut i vissa matcher – typ gör ett assist eller skjut fem skott på mål. Ibland är det frustrerande när man åläggs göra två mål, men tränaren placerar en som defensiv mittfältare, men oftast är det roligt att ta sig an utmaningarna. Som i Be a Pro-läget kan du också hela tiden välja mellan att styra hela laget eller endast Hunter.
Det något omarbetade menysystemet gör sig ganska bra, särskilt i managerläget. Jag tycker alltid att Fifa är som bäst när jag har full kontroll över klubbens alla aspekter och kan bygga en slags alternativ fotbollsverklighet. Hur hade det går för mitt lag om de värvat den eller den spelaren, och så vidare. Det är väldigt roligt att experimentera med, och det är här Fifas enorma mängd licenser och allt grafiskt pompa och ståt verkligen tillför något till spelet. Atmosfären och spektaklet är svårslaget. I storyläget är det svårt för en fotbollsnörd att inte le som ett fån när spelare som James Rodriguez och Marco Reus gör små cameos och styltar ur sig sina stackars repliker.
Jag hade gärna sett lite fler finslipningar på själva planen också, förstås. Spelet flyter utmärkt för det allra mesta, och det fysiska spelet är benhårt i kampen om boll. Jag upplever det mer intensivt och utmanande än förra årets utgåva, vilket bara är positivt – även om det leder till en del kastade handkontroller och okontrollerade vredesutbrott när inget går min väg.
Med Dices Frostbite-motor under huven är Fifa 17 ett vackert spel.
Enstaka buggar har jag dock stött på. Till exempel ballar spelarna oftare än tidigare ur när de ska fira mål. Vid ett tillfälle förvandlades en grupp spelare till en Cronenbergsk, grotesk massa av armar och ben. Vid ett annat mål föll min spelare ihop i en hög varpå lagkamraterna stod runt och golf-applåderade i minst en minut innan han reste sig och spelet kunde fortsätta.
Med andra ord finns det ändå saker att arbeta på för att nå det där allra högsta betyget. Jag hävdar ändå att loppet mellan Fifa och #Pes (läs recensionen) är extremt jämnt i år, och mest handlar om smak och tycke. Vilken sorts fotbollsupplevelse man är ute efter. Fifa 17 är ett lyxigt, flådigt, överdrivet spektakel – men det är förbannat roligt, och årets utgåva tar några intressanta kliv framåt.
Fotnot: Xbox One-versionen av Fifa 17 testad.
