“Jäklar vad det här spelet är irriterande.”

Om jag ska vara helt ärlig så var det min instinktiva reaktion efter att ha kört runt i fiktiva San Francisco i några timmar. Jag hade fram till dess hunnit handla kläder i en strandbutik med motorcykeltema, hackat mig in hos ett hårt övervakat tech-företag och raceat en talande bil genom stadens färgglada brus. Jag hade också hunnit cringea mig igenom precis varenda dialog och himlat med ögonen när jag som spelets huvudperson skrivit ut mitt vapen från en 3D-skrivare.

Men någonstans mellan alla smärtsamma skämt och spontana selfies började jag uppskatta vad Ubisoft har gjort med serien. #Watch Dogs 2:s stolliga hackerhistoria tar ett tag att komma igång, men trots brister har spelets starka identitet förmågan att charma på allvar.

Möt Marcus, en vandrande hackerklyscha.

Det bästa sättet att beskriva den nya delen i hackerserien är att kalla det ett kärleksbarn mellan #Sunset Overdrive och tv-serien Mr Robot. Historien om företagsinfiltrering varvas med färgglada vyer, påtaglig arkadkänsla och en stor dos löjlighet. Marcus Holloway är en aspirerande hacker som konstant har hörlurarna inkopplade och gör backflips och volter på gatorna. Hans mål är att bli medlem i DedSec, som förutom att vara den populäraste hackergruppen i stan också agerar intresseklubb för neonljus och “coola” klistermärken.

När min syster kommer in i mitt rum och ser att Google Translate är uppe med ordet “obnoxious” frågar hon vad det är jag ska beskriva. Translate svarar “motbjudande”, men det känns lite väl häftigt. Riktigt så långt skulle jag nog inte gå för att beskriva Watch Dogs 2:s karaktärer, men ordet “outhärdliga” stämmer in ganska bra. De ungdomliga huvudrollsinnehavarna är extrema hackerstereotyper och testar tålamodet med kommentarer som kan sammanfattas som “man, fuck the government, man”.

Wrench, en av medlemmarna, provocerar mig speciellt då han alltid bär en emoji-mask som förvränger hans röst. Och inte på ett coolt sätt som Batman, utan på ett sätt som direkt får mig att vilja springa fram och dra av den. Marcus verkar till en början vara den enda vettiga karaktären, men resten av DedSec-medlemmarna lyckas faktiskt växa med tiden. Efter ett tag känns alla till och med sympatiska. Eller, nästan alla. Wrench förblir provocerande.

Dataintrång med konsekvenser.

Storyn, likt karaktärerna, kämpar till en början med att kännas meningsfull, men blir djupare med tiden. Mellansekvenserna ser riktigt bra ut, även om det mesta jag minns från de första timmarna är att det finns hackers som är coola och att jag måste samla följare till vår app. Trots att vissa miljöer har samma uppbyggnad känns uppdragen ändå intressanta och varierade på det stora hela. Ena sekunden befinner jag mig i källaren hos en religiös sekt, i nästa åker jag nerför en stor rutschkana i ett Google-inspirerat företagskomplex. Huvuduppdragen delas upp i flera delar och startas genom en app på Marcus mobil.

Ett typiskt uppdrag kan vara att infiltrera en byggnad, och först hoppa från kamera till kamera för att skanna in området. När jag hittar två vakter kan jag slå en av dem medvetslös med min gröna slunga, och elchocka den andra med en elektrisk laddning. AI:n är oftast utmanande, och de nya robotleksakerna – en radiostyrd bil och en drönare – är klockrena tillskott till hackerutrustningen. Faktiskt vill jag styra dem oftare än jag vill styra Marcus. Uppdragen uppmuntrar dessutom att använda och att hitta egna kreativa färdvägar, så där har spelet hittat en bra balans.