Hur många zombieapokalypser tål ett samhälle egentligen? Tja, minst fyra om man får tro #Capcom, då de nu är uppe i sitt fjärde Dead Rising-spel (ännu mer om man räknar de två olika versionerna av tvåan). Det hjälper förstås om undergången är lekfull och komisk snarare än deprimerande, och om #Dead Rising 4 gör en sak riktigt rätt så är det tonträffen.

Frank West är tillbaka, och hans skitstövel-attityd funkar bättre än någonsin. Jag var rädd att jag skulle finna hans syrligheter trötta och gjorda, men replikerna är levererade med helt rätt bett och en tillbakalutad livströtthet som verkligen tilltalar mig.

En klassisk zombiescen.

Något annat som gör comeback är Willamette, staden från första spelet. Efter att ha byggt upp sitt enorma köpcenter drabbas staden naturligtvis av ännu ett zombieutbrott – detta trots att det nu finns ett vaccin mot parasiten som sprider zombieviruset. Något fuffens är i görningen och Franks ego får honom att lockas med tillbaka till brottsplatsen för att undersöka saken.

Att låta intrigen kretsa kring ett mysterium, där varje kapitel ger ledtrådar till vad som försiggår, är vettigt. Det låter narrativet puttra på i maklig takt i bakgrunden utan att förlora styrfart – medan spelet fokuserar på lekfullt utforskande, fånig humor och slaskig gore.

Varje kapitel handlar om en specifik del av staden, vilket också är en ganska vettig idé som ger lite tydlig struktur till kaoset. Om du vill återvända och plocka upp saker du missat går det bra, men jag uppskattar den röda tråden, och att kunna fokusera på en bit i taget. Jag förstår nu vad utvecklarna menade när jag talade med dem på Gamescom i somras. Då pratade man om hur öppna världar är tråkiga och låter spelaren vandra runt för länge genom folktomma miljöer. Här eliminerar de mycket av det genom uppdelningen i kapitel, och genom att fylla vartenda litet utrymme med horder av zombier att meja ner. Det finns inga döda minuter i Dead Rising 4, varenda sekund är fylld av odöda.

Det ligger något Left 4 Dead-nostalgiskt över den här scenen.

Jag gillar också valet att låta det hela utspela sig i juletid, komplett med loungejazziga covers på julklassiker i menyerna. Att knåpa ihop dödliga vapen av julstjärnor och plasttomtar är också klart underhållande. Jul och skräckkomedi funkar fint ihop, av någon anledning. Dead Rising 4 ger ungefär samma märkligt nostalgiska julkänslor som Gremlins. Det är en högtid som mår bra av lite lagomt syrlig elakhet, helt enkelt.

När jag testade spelet på Gamescom i somras hade jag problem med sladdrig kontroll. Antingen har de fixat till den, eller så spelade jag bara dåligt då. Hur som helst har jag inga större klagomål på hur Frank rör sig och för sig. På det hela taget är allt som vanligt. Du hackar dig igenom väggar av ruttnande kött och tar sedan fotografier på massakern. Att ta en glad selfie medan någon stackare blir antastad av zombier i bakgrunden känns dessutom förbannat relevant för vår tid, på flera vis.

Med humorn som vapen.

Om Dead Rising 4 har en stor brist så är det just avsaknaden av ordentliga nyheter. Många bekanta vapen återkommer, och på det hela taget fungerar det ganska så precis som i förra spelet. Och det funkar absolut, men det blir en aning monotont och repetitivt efter några timmar, och jag hade gärna sett fler avbrott i köttarlunken. Att ibland få en superdräkt som gör dig marginellt mer kraftfull räcker liksom inte. Det är fortfarande samma sak. Inte mycket finess, bara hacka på (och skjut) tills alla är döda.

Och även om det finns en del nya vapen, inte minst julrelaterade sådana, så fungerar de flesta på bekanta sätt. Det finns några som sticker ut, som en trollstav som förvandlar zombierna till juldekorationer – eftersom varför inte?

Japp.

Jag har ofta himla roligt med Dead Rising 4, mycket tack vare den lika syrliga som gemytliga inramningen. Men det går inte att förneka att det är en väldigt familjär leklåda som hade mått bra av lite mer nytänk. Jag låser upp ungefär samma färdigheter som vanligt, och massakrerar tusentals zombier (efter tio tusen tappade jag räkningen). Att tidsbegränsningen nu är borta sörjer jag inte personligen, helt enkelt eftersom jag inte är speciellt förtjust i kombinationen utforskande sandlåda och tidsgränser. Däremot hade lite större motstånd, typ de stundtals elaka bossarna i första spelet, varit välkommet. Zombierna är mer kanonmat än något större hot. De kan absolut fila ner på ens hälsa, men det finns mat mest överallt att fylla på igen när det krisar. Det är inte nödvändigtvis ett enormt problem, då spelet siktar på lekfullhet och inte på utmaning. Men nog bidrar det till känslan av repetition och lättviktighet.

Trots mina invändningar har jag förvånansvärt kul med Dead Rising 4. De vintriga miljöerna, Franks oneliners och den lyckade krocken mellan julefrid och tusentals avhuggna zombielemmar som fläckar gatorna röda – allt bidrar till solid underhållning för stunden. Jag tänder ett ljus, sveper in mig i en filt, dricker lite must och hackar sönder några tusen före detta personer till.

Fontot: Vi har spelat Dead Rising 4 på Xbox One.