Tanken bakom Kirkmans zombieapokalyps är att den fortsätter och fortsätter. Det finns ingen slutstation för historien, inga som lever lyckliga i alla sina dagar. Däremot finns en strävan att göra så gott man kan, att mot alla odds skapa en ny framtid i en döende värld. Ibland vågar man se framåt. Oftast tvingas man dock leva minut för minut. Varje sekund är en risk, varje ögonblick ett liv. Det fortsätter och ... fortsätter.

Och jag vill att det ska fortsätta, såväl i Kirkmans serietidningsform som Telltales tolkning. (Tv-serien, i mina kretsar känd som bastarden, gav jag upp för flera år sedan.) Mycket vatten har visserligen flutit under broarna sedan The Walking Dead: Season Two avslutades. Briljanta Tales from the Borderlands har varvats med ojämna Game of Thrones, "det började ju så bra"-Batman och en risig Minecraft-tolkning.

Clem är inte samma försvarslösa barn Lee hittade gömd i ett trähus för fyra år sedan.

Trots detta startar tredje säsongen, A New Frontier, med två avsnitt som dryper av självförtroende, berättarglädje och, förstås, hopplöshet. Här finns ett par snedträffar men till största delen är det en triumf som både bygger upp och står på egna ben.

Inledningen är enastående. Vi tas med till de mycket osäkra första dagarna när zombieviruset bröt ut över världen. Den förlorade sonen Javier Garcia återvänder hem för att vaka vid sin fars dödsbädd. Men han kommer försent – eller gör han det? För hans far är död – eller är han? Förvirring, tumult och kaos råder. En gammal man sliter sönder sin hustrus ömma kind, familjer slits isär och allt förändras.

Ties that Bind jobbar med återblickar och gör det effektivt. Genom dessa lär jag känna Javi, hans bror och dennas familj vilket gör att de snabbt blir karaktärer jag knyter an till. Javi är karaktären vi 80 procent av tiden ser världen igenom. Det har fått många fans att närmast unisont panikskrika: "Men Clementine då!?"

Ja, men Clementine då? Hon spelar en betydande roll och känslan är att den kommer bli allt viktigare. Hon kunde välja tre olika vägar i slutet av andra säsongen men – i linje med hur Lee fostrade henne i säsong ett – valde min Clementine att gå sin egen väg. Jag märker spåren jag lämnat i saker hon säger, i små, små nyanser. Det är fascinerande att se karaktären jag byggt med nya ögon.

Clementine är tillbaka, men framför allt är min Clementine tillbaka.

De två avsnitten hittar en snygg balans mellan intensitet och stiltje.

Clems tillbakablickar är avsnittens kanske starkaste stunder och jag har förstått att de skiljer sig en del åt. I min är hon ensam med det lilla knytet jag lämnade henne med. Jag är antagligen världens minst barnkära människa men jag älskar de där små ögonen, det uppspelta jollrandet och då (med Lee och Clem) som nu (med Clem och AJ) vill jag skydda honom från allt ont som finns.

Jag har dock inte svaret på frågorna som jag knappt törst ställa: Varför finns han i tillbakablickarna? Och varför finns han inte i nuet?

Det är i nutiden som det förflutna ger eko. I första avsnittet är Javi, hans svägerska Kate och hennes styvbarn Gabe och Mani inte på väg mot något i sin van utan snarare ifrån något: en zombiehord. Hotet finns i bakgrunden men det finns också tid för att lära känna de nya karaktärerna. Gabe och hans hormonstinna tonårshjärna, Mani och hennes naiva önskan om att skriva ner sina minnen "för annars försvinner de ju" och Kates längtan till ett nytt liv – en längtan som fanns även innan världens slut.

Allt går, förstås, käpprätt åt fanders när en ny grupp människor uppenbarar sig: New Frontier. Javi och hans familj dras in i ett krig de helst av allt vill köra ifrån. Men de slits – återigen – isär och i vissa fall itu. Mitt i kaoset uppenbarar sig Clementine och en annan grupp, vilken man däremot kan lita på. (...eller?)

Zombier i all ära, men som vanligt är det människorna som är monster på riktigt.

Ties that Bind är ett snyggt regisserat dubbelavsnitt och flyter på bättre på min PS4:a än samtliga pc-versioner jag någonsin testat från Telltale. (Kan tolkas som både "Hurra!" och "WTF!?" beroende på plattformspreferens.) Mer tid än på länge bereds åt att knata runt i miljöer vilket faktiskt är en frisk fläkt. Del två inleds med grepp man känner igen och jag ställs inför dilemman jag sett förut. Det tar dock fart, oväntade band knyts med serietidningen och snart sitter jag där på helspänn. Igen.

A New Frontier känns som en värdig uppföljare och som "gamla goda Telltale", med såväl nya grepp som en förståelse för hur man bygger berättelser. Det enda som egentligen skaver är twisten i slutet. Det är en lika utstuderad vändpunkt som i valfritt avsnitt av en dagsåpa och känns inte alls värdig The Walking Dead. Det är en billig slutpunkt – men den appliceras å andra sidan på tre rika och gripande timmar.

Fotnot: Recensionen avser Playstation 4-versionen.