Det börjar med förvirring. Huvudpersonen, gravitationsmanipulatören Kat, befinner sig på en ny plats, bland nya karaktärer. Jag börjar först undra om jag helt glömt bort vad som faktiskt hände i #föregångaren. Men det har jag inte. Det är bara det att utvecklarna valt att lägga introt till #Gravity Rush 2 som en animé-kortfilm på Youtube istället för att inleda spelet med en vettig förklaring till vad som försiggår. När jag väl sett den är jag med på banan igen, om än lätt irriterad över att behöva leta upp filmer utanför spelet för att förstå vad som händer.

Kat kan som sagt manipulera gravitationen, men hon har förlorat sina krafter. De är nämligen knutna till rymdkatten Dusty, som försvann i samband med att Kat sögs in i en gravitationsstorm och hamnade på en främmande plats – en fattig, svävande gruvkoloni.

Det leks en del med gravitationen.

Efter en väldigt seg och utdragen inledning, full av repetitiva fetch quests, börjar spelet ta sig så smått när karaktärerna anländer till en större stad, efter att Kat hittat sin katt och återfått sina krafter. Miljöerna är otroliga. Det visuella i Gravity Rush 2 gör nog ingen besviken. De är väl inte tekniskt avancerade, men estetiskt är de fenomenala. Det är en fröjd att susa runt i luften och upptäcka alla små detaljer. Slumkvarterns plåtskjul och klädlinor mellan husen, de myllrande färggranna marknadstorgen och de flådiga villorna i de rikaste kvarteren – allt är läckert designat.

Förutom att vara en estetisk triumf är staden också finurligt konstruerad. I mitten svävar medelklassen, med sina marknader och höghus. Långt under dem finner vi slumstaden med alla fattiga, och högt ovan molnen sitter de rika på sina privata, svävande öar och ser ner på alla lägre stående. Allt detta kontrolleras av en mystisk, förtryckande organisation.

Det krävs inget geni för att räkna ut att storyn utvecklar sig till en kamp mot överheten och teman som rättvisa och jämlikhet genomsyrar narrativet. I alla fall när berättelsen väl kommer igång, vilket tar ett antal timmar. Och även när den kommit igång avbryts den hela tiden av usel uppdragsdesign. Istället för att använda det sköna konceptet med gravitationsexperimenterande för att komma på smarta spelmekaniska saker att leka med, skickar den mest iväg dig på tröttande fetch quests, eller repetitiva strider mot horder av mestadels ospännande fiender.

"Varför fick jag inte vara med i ett roligare spel?

I ett uppdrag ska du till exempel dela ut inbjudningar till en rikemansfest. Det är rätt ospännande i sig, men längs vägen tvingas du dessutom leta efter ett bortskämt barns ballong och vattna ett antal träd. Och detta är inget undantagsfall, uppdragsdesignen är ofta extremt oinspirerad och onödigt utdragen. Dialogen och karaktärerna är charmiga, och att bara sväva runt i miljöerna och samla kristaller är underhållande. Men uppdragen är på tok för ofta en smärre plåga att ta sig igenom.

Gravity Rush 2 är en ständig kamp mellan tristess och upprymdhet. Mellan den undersköna världen, och det tafatta innehållet. Mellan det charmiga och det oinspirerade.

Det finns tillfällen då utvecklarna försöker bryta sig loss från sin mall med fetch quests och dussinstrider och bjuder på något större, som bossar eller smygarsektioner. Båda dessa faller tyvärr också platt. Särskilt smygandet är extremt frustrerande, då kontrollerna inte tillåter finlir. Att kasta sig genom luften är underhållande, men inte precist. Att plötsligt tvingas ner på marken för diffust och illa konstruerat smygande är verkligen inte roligt.

Det blir dessvärre inte bättre med tiden.

Trots nya krafter och attacker att leka med blir fienderna överlag varken utmanande eller intressanta att slåss mot. Bara sikta in dig mot de tydliga träffpunkterna och attackera tills du vunnit. Det blir förvisso klart roligare när du en bra bit in i spelet låser upp två nya stilar, Lunar och Jupiter, som gör dig lättare respektive tyngre och ger dig nya specialattacker. Men det kommer lite för sent för sitt eget bästa, och även om spelet tar sig mot slutet så har det svårt att bibehålla styrfart längre stunder. Det är trots allt skillnad på lättsamt och direkt poänglöst.

Det finns en gedigen grund i Gravity Rush 2 och dess enkla men smarta premiss. Men för mig räcker det inte hela vägen. Trots att jag gillar Kat och de andra karaktärerna är det svårt att uppbåda samma kärlek till spelet i övrigt. När det är som bäst glömmer jag bort bristerna och har plötsligt oväntat kul. Men så påminner spelet mig snart igen med ännu ett klumpigt konstruerat uppdrag, och så kommer frustrationen krypande.