Det var en riddare, en samuraj och vikinga-Bellman, och de skulle tävla om vem som kunde kriga bäst. Eftersom de alla tre var humorlösa och fullt upptagna med att slåss dygnet runt existerar ingen punchline. Där har vi konceptet till #For Honor i ett fånigt litet nötskal.

En bra krigare behöver dock varken humor eller personlighet. Det räcker med blodtörst och en fallenhet för att svinga vassa tillhyggen i pannan på de olyckliga som kommer i vägen. Antingen det, eller så ägnar de sig åt att visa sin kärlek till sina soldatfränder genom att dra och slita i varandras armar som om Donald Trump lärt dem hur man skakar hand.

När det kommer till kärnan – själva slagsmålen – så levererar For Honor för det allra mesta.

Först och främst är tanken att vi ska krossa våra motståndare i brutala kamper online – huvudsakligen i 4 mot 4-matcher, men även i 1 mot 1-dueller. Det går också att spela co-op mot AI:n, men av förståeliga skäl är det ingen som spelar så.

Vikingarna ska tryckas tillbaka. Med våld.

Vill du spela ensam finns istället kampanjen, som låter dig utkämpa sex olika bataljer för varje fraktion. Alltså 18 uppdrag fördelade på tre kapitel. Det börjar med de rättframma riddarna, fortsätter med de brölande, aggressiva vikingarna och avslutar med tekniska samurajerna.

Intrigen handlar om hur den inte helt pålitlige Apollyon manipulerar hela världen in i ett tillstånd av kroniskt krig. Och med tanke på hur enkelspåriga alla karaktärerna är så krävs inte mycket för att skurken ska lyckas med sin plan heller. Det första de tänker när de ser en medmänniska är hur mycket finare det skulle vara om personen hade ett svärd i ögat. Och visst – de har en poäng. For Honor hade varit ett himla tråkigt spel om det inte gick att klyva motståndarna med enorma yxor.

Det förvånansvärt intrikata stridssystemet bygger på en metodisk, välavvägd mix mellan försvar och anfall. Både hugg och pareringar kräver timing, något som i stridens hetta kan vara nog så svårt. Du kan skydda dig och anfalla i tre riktningar, så att överlista motståndarens pareringar är nyckeln till framgång. Det finns också sätt att bryta fiendens försvar, men varje attack lämnar en också öppen för kontringar så det funkar inget vidare att bara kötta på och hoppas på det bästa. Inte minst för att ens krigare har dålig kondis och lätt blir trött om man svingar yxan lite för frenetiskt.

Det blev bara två dagar på barberargymnasiet för Leif: första och sista.

Kampanjen är väl egentligen inte mycket mer än en längre tutorial som presenterar de spelkoncept och klasser som du sedan kan leka med i multiplayer. Som sådan gör den dock sitt jobb bra, och även om det inte är jättespännande så är det spektakulärt och snyggt nog för att hålla intresset uppe så länge det varar. Även om det bakom de dyra produktionsvärdena ekar rätt tomt. Det flyter däremot alldeles utmärkt, vilket är mycket trevligt. Upplevde inga framedrops eller hackande alls. Det enda jag i kampanjen stötte på som möjligen var en bugg, men förmodligen mer halvtaskig ljuddesign, var när en samurajboss skrek ”I must defeat you!” cirka hur många gånger som helst innan jag till slut täppte till truten på honom med vasst stål.

Men som sagt – det är i multiplayer du förväntas spendera din tid. Och det är absolut underhållande, om än inte perfekt. De renodlade, ofta riktigt jämna duellerna mellan två spelare är det spelläge jag gillar mest. Team Deathmatch och Dominion, där man ska erövra hållpunkter, är ofta kul, men hämmas också något av att det smarta stridssystemet inte alltid kommer helt till sin rätt.