Recension – Syberia

Det finns inte många spelutgivare idag som vågar satsa på ett gammalt hederligt äventyrsspel, där man varken behöver slåss eller se upp för ond bråd död. Ännu färre är det som skulle våga ge ut något som skiljer sig så radikalt från den vanliga spelfloran i butikshyllorna som Syberia. Redan namnet antyder att det är något speciellt; en slags mix av surrealistiska japanska spel som Gadget och steampunkinspirerade grafikorgier à la Myst. Men till denna bakgrund har designern Benoit Sokal lagt en mycket övertygande och varm historia om hur ett antal människor får sina liv förändrade för alltid.

Nedgången gammal leksaksfabrik

Det hela börjar som ett ganska simpelt uppdrag för den unga amerikanska advokaten Kate Walker, som åkt till en liten stad uppe i alperna, Valadilene, för att göra upp en affär. Uppdragsgivare är gigantiska leksakskonglomeratet Universal Toys som lagt ett bud på ortens slitna gamla leksaksfabrik. Fröken Walker inser emellertid snabbt att det affären inte kommer att bli den räkmacka i karriären som hon planerat. Strax före ankomsten dör nämligen ägaren till fabriken, Anna Voralberg, och i samband med bouppteckningen avslöjas det att den gamla kvinnan har en bror kvar i livet - och denne är sålunda arvinge till hela fabriken. Kate Walkers affär ser ut att gå i stöpet, och för att rädda kontraktet ger hon sig ut på jakt efter den mytomspunne och mystiske Hans Voralberg, som trots sin hjärnskada lyckades uppfinna leksaker vars like världen aldrig skådat.

Hans uppfann dock inte enbart mekaniska leksaker - hans idéer drev maskiner, fabriker, klockor och till och med tåg och rymdraketer. Gemensamt för alla dessa "automatoner" var dock att de alla drevs som leksaker, vilket innebär att man måste vrida upp dem innan de fungerar. Vissa av dem har också förmåga att tänka och handla själva - något som blir frustrerande för Kate Walker när hon ger sig ut på en resa genom Östeuropa tillsammans med robotlokföraren Oscar; via den fordom så mondäna universitetsstaden Barockstadt till det bortglömda stålverket i Komkolzgrad och den en gång så lyxiga badorten Aralbad. Det slutgiltiga målet för resan är emellertid höljt i dunkel, och Oscar är inte programmerad att veta. Bara Hans Voralberg har bilden klar för sig.

En grafisk fest

Syberia är en veritabel fest för sinnena. Miljöer och maskiner är otroligt välgjorda och detaljerade till den grad där man inte kan låta bli att fundera på vad som driver den underliggande mekaniken. Lägg till det mycket stämningsfulla ljudkulisser och effekter, och Myst-spelen har här fått en värdig utmanare - och dessutom ett som har ett betydligt mera levande persongalleri. Men allra bäst är ändå historien, som övertygar från början till slut. Berättelsen handlar nämligen lika mycket om den inre resa som Kate Walker gör samtidigt som hon tuffar fram på det mekaniska tåget. Den enda kontakten med yttervärlden sköter hon via sin mobiltelefon som ringer i tid och otid - och är det inte chefen som undrar varför det drar ut på tiden, är det den försmådde pojkvännen eller den svårt talträngda mamman som berättar om sina eskapader.

Det är just miljöerna, grafiken och den i grunden ganska allvarsamma berättelsen som är den stora behållningen med det här spelet. Själva problemlösandet är av ganska medioker kvalitet, varje plats man kommer till är en isolerad miljö i sig där man oftast ska hitta föremål A för att öppna dörr B - även om det finns ett par ställen i spelet där man nästan undantagslöst fastnar. Nej, det som driver en att fortsätta spela är istället nyfikenheten på vad som ska hända bakom nästa krök av järnvägen, hur nästa plats ska se ut, och om den mystiske Hans Voralberg verkligen lever någonstans uppe i Sibirien. Ett mästerligt manus, utan tvekan.

Ett oändligt traskande...

Tyvärr lider Syberia av samma problem som Mystspelen: det krävs en oändlig massa promenerande fram och tillbaka mellan platser och personer för att komma framåt i spelet. Dessa transportsträckor blir onödigt långa, och det hade varit enklare att i LucasArts-stil ha en liten översiktskarta som tillät en att hoppa mellan spelets olika platser, när man väl upptäckt dem.

Men för den som liksom jag varit svältfödd på ett klassiskt gammalt grafiskt äventyrsspel kommer Syberia som en räddare i nöden. Och att det har en kvinna i huvudrollen är inte alltför vanligt - dessutom en som inte uppför sig som ett totalt våp...