Recension – Sid Meier's Pirates!

När man nu för tiden talar om spel som släpptes under 80-talet är det oftast ett undantag att den genomsnittliga gamern faktiskt spelat det. Jag får tyvärr själv ställa mig bland skaran som aldrig lirat de tidigare Pirates!-spelen. Så även om utvecklarna har en liten men trogen skara fanatiker som spelade de gamla titlarna i serien kan de inte enbart rikta den moderna varianten till dessa. Spelet måste kunna konkurrera med dagens stora titlar, både tekniskt och spelmässigt, om de skall ha en chans att gå runt ekonomiskt.

Ett kanonmuller i Karibien

Pirates! placerar spelaren i 1600-talets Karibien. Man får till en början välja grundläggande egenskaper man vill ge sin sjörövare för att sedan börja hos antingen England, Holland, Spanien eller Frankrike. Vad man väljer kvittar i stort sett eftersom man kan börja anfalla vem man vill ganska snart. Även om Spanien till början har ett starkt grepp om öarna är det ständigt krig mellan alla nationer vilket ger en potentiell pirat många lukrativa mål att välja mellan.

Minispel

Sid Meiers Pirates! består precis som originalen av en massa små minispel. Även om vissa av dessa tar upp en större del av spelet är det ändå en ganska säregen speluppbyggnad som både har sina fördelar och nackdelar.

Den delen man utan tvekan spenderar mest tid på är själva seglingen. Man får se den som en övergripande navigation bland de andra minispelen. Men det gör inte seglingen till en enkel affär ändå. Det är här man jagar ifatt skepp, undviker piratjägare, navigerar i svåra passager och förtvivlat försöker segla mot vinden emellanåt. Alla ni som spelat de tidigare spelen vet troligen mycket väl att det alltid är lättare att segla västerut i Karibien då vinden alltid ligger på från öster.

En minst lika essentiell del av spelet är hamnbesöken. Här handlar och säljer man varor, reparerar skepp, träffar guvernören och viktigast av allt besöker det lokala värdshuset. Här kan man i sin tur skaffa besättning, höra rykten och om man har tur komma över ett och annat användbart föremål.

Sjöslag

Det minispelet man hamnar i oftast är självklart sjöslagen. Här möter man oftast en eller två motståndare och turas om att växla bredsidor. För en sjörövare är ett sjunket skepp dock ingen vidare framgång och därför får man oftast antingen skjuta sönder motståndarna så pass att de ger upp eller helt enkelt borda skeppet med värjorna i högsta hugg. Man måste ta hänsyn till vinden då man gärna inte vill försöka ta sig fram till ett välbestyckat slagskepp i stark motvind samtidigt som det brakar kanonkulor genom skrovet och seglen.

Svärdsvingande

Härnäst följer ofta ett av de roligare minispelen, nämligen fäktningen. Denna återkommer även på en del andra ställen men ändå oftast i samband med bordningen. Här har man i grunden tre enkla attacker och tre pareringar. Det kan tyckas vara ett enkelt system, men i början går det så pass fort att det är svårt att hänga med. Men efter hand lär man sig vilken parering som passar till vilken attack och det tar inte lång tid att bemästra det.

Dans?

En av de nya inslagen jämfört med de tidigare titlarna är baldansen. Ja, ni hörde rätt, 1600-talets fint koreograferade dans. Det här är någonting de flesta antingen hatar eller tycker är riktigt kul. En del av spelet går nämligen ut på att förföra döttrar till de många olika guvernörerna, delvis för att få viktig information och delvis för att det öppnar upp nya uppdrag efter hand. Medan man dansar kommer den visuellt sköna (oftast i alla fall) danspartnern visa nästa rörelse med en enkel handrörelse. Då gäller det att välja rätt av sex olika danssteg för att man inte skall snubbla till och ge ett dåligt intryck. Faktiskt är det här minispelet kanske också det svåraste som många är väldigt frustrerade över. Men det går ändå att lära sig utan alltför mycket problem och det är faktiskt en angenäm paus från all fäktning, skjutande och annat sjöröveri.

Skattletande

För att hoppa till en helt annan del av spelet så kommer vi till landstigningarna. Man kör helt enkelt sitt skepp på grund så får man valet om man vill hoppa av och skicka in en liten expedition i djungeln. Oftast har detta med skattsökande att göra, men också när man letar efter glömda städer och familjemedlemmar. Svårigheten här ligger helt enkelt i att hitta var man ska leta efter sitt eventuella mål. Under spelets gång får man tillgång till en mängd sjörövarkartor för olika sorters uppdrag. Oftast får man däremot bara en del åt gången så i början kan det vara svårt att avgöra var man egentligen skall börja leta. När alla delarna är ihopsamlade kan man däremot oftast se något viktigt landmärke eller en stad som ger en bra uppskattningar om vart man ska landstiga. När man väl är iland får man med hjälp av en kikare försöka lokalisera rätt landmärken för att med hjälp av kartan ta sig fram till krysset, vilket är lättare sagt än gjort i många av fallen.

Plundring

Att plundra städer var en väsentlig del av de gamla spelen och likaså i det här. Målet kan vara att helt enkelt tillförskansa sig en rik kolonis tillgångar eller för att man vill installera ett annat lands guvernör i staden. Själva anfallen kan liknas vid ett strategispel där man blickar ner på landskapet och sina enheter uppifrån. Tänk er Total War-spelen eller något annat avancerat strategispel så har ni Pirates!, i alla fall efter ni skalat bort 99 % av allt som heter taktik, strategi och komplexitet. Det är knappt det här minispelet ens kan sägas vara ett inslag av strategi då datormotståndaren är så totalt intelligensbefriad att det nästan är löjligt. De första striderna kan vara lite svåra, men när man lär sig utnyttja terrängen och motståndarens idioti kan man utan problem vinna över mycket större arméer. Jag gissar att den här lösningen i alla fall är bättre än att låta resultatet av anfallet räknas ut automatiskt, men någon höjdare är det inte.

Uppdragen

Även om man är fri att göra som man vill i Pirates! är det oftast mest intressant att fullgöra ett av de många olika sorters uppdrag man hittar i spelet. Dessa innebär allt från att hitta gömda skatter, rädda bortrövade familjemedlemmar till att fånga eftersökta brottslingar och charma guvernörsdöttrar. De olika uppdragen är i sin tur en blandning av de olika minispelen. Att jaga brottslingar innebär oftast en del dansande (inte med brottslingen då, utan med guvernörsdottern som ger dig tipset) och fäktning, medan man när man letar för att hitta förlorade släktingar fäktas, utkämpar sjöslag och landstiger.

Problemet är att uppdragen ter sig ganska lika. Att jaga den ena brottslingen jämfört med den andra är oftast bara frågan om ett nytt ställe att leta på. Likaså erbjuder inte skattsökandet, jakten på kända pirater eller de andra uppdragen några större överraskningar. Det finns också de uppdragen som upprepar sig så det nästan blir fånigt. När man måste fånga samma baron minst tio gånger för att varje gång få en ny del av en skattkarta blir det lite väl upprepat. Förstå mig inte fel, minispelen är roliga och många kan man köra flera gånger. Men de är ändå så pass enkla och är inte särskilt varierade att när man spelat i några timmar har man testat de flesta ett trettiotal gånger.

Slutsats

Sid Meiers Pirates! är på många sätt likt föregångaren med flera olika småspel som i sig skapar en större spelupplevelse. Problemet är att det inte riktigt räcker till idag. Det tar inte många speltimmar för att man skall ha hunnit ta sig igenom de flesta uppdragen. Spelet är på ett konstigt sätt ändå beroendeframkallande, men när man spelat det några dagar börjar man fundera på varför man sitter och gör samma sak om och om igen. Det är inget dåligt spel, men avsaknaden av en riktig story och de osammanhängande minispelen gör att man tröttnar relativt fort. Vill man ha ett piratspel och inte är en av Pirates!-fanatikerna rekommenderar jag faktiskt istället Pirates of the Carribean, som är ett mer sammanhängande spel.

FZ PrePlay: Pirates! - Live the Life (film)