Det handlar om att inte synas, men jag vill synas. Jag vill klättra på husväggar, springa på tak och skrika ut min storhet. Jag vill hoppa från en tornspira rätt ner i en höstack och mötas av åskådarnas applåder när jag landar. Men jag får varken poängkort eller stående ovationer. Jag är tidernas bästa lönnmördare och ingen ser mig. Fastän jag har hela dräkten full av knivar.
I Assassin's Creed är jag Altaïr, stormästare inom lönnmördarorden Hashshashinerna. Jag har klantat mig, agerat i högmod och inte följt ordens budord. Jag tvingas se på när all min utrustning och all min kunskap tas ifrån mig. Jag får inte ens minnas hur jag tacklar människor när jag springer. Nu är det allvar, förstår du.
Så börjar kampen från botten igen. Från det absoluta bottenskiktet, där de andra lönnmördarna pekar och skrattar åt mig. Nio namn står på en lista. Nio mäktiga män, vars enda koppling är att de alla ska möta samma öde. Det kalla stålet i min dolk ska vara den sista känslan de upplever när den stöter in i deras kroppar. Först då kan jag få min heder tillbaka.
Det är folkmassan som är nyckeln när Ubisofts Montreal-studio ska "omdefiniera spelupplevelsen på konsol". Lönnmördare som gömmer sig bland vanligt folk, som problemfritt smälter in i mängden, är studions viktigaste grepp. Och de har lyckats rätt så bra. Folkmassan känns levande, den känns aktiv och det känns som att alla de små människorna har sin egen agenda. Alla har någonstans att vara, förutom jag.
Aldrig har fösning varit vackrare
- Tills den övergår till simning...
När jag rör mig genom högen av människor håller jag in en knapp märkt med "gentle push". Mitt alter-ego lägger snyggt handen på människors axlar och föser undan dem. Kvinnorna med krukor på huvudet tappar inte sina huvudbonader. Ingen reagerar. Inte ens när jag kommit ut ur folkmassan och upptäcker att handrörelsen fortsätter i tomma luften, eftersom jag inte släppt knappen än. Här simmar jag fram över gatan, som en senildement mördare med galopperande tics.
Det är egentligen en petitess, men petitesser är vad som håller tillbaka det här spelet. För animationerna är bländande vackra, motion capture i sitt esse. Altaïr har massvis med snygga rörelser och övergångarna mellan dem är de bästa jag sett. Detta är faktiskt det snyggaste jag sett på plattformen. I genren i alla fall.
