Smittan bröt ut på allvar för sju år sedan. Inom loppet av ett par månader ritade Return to Castle Wolfenstein och Medal of Honor: Allied Assault om shooterkartan. Kriget mot nazismen blev tjockt på, plötsligt handlade det mesta om kampen mot Hitler och hans hejdukar.

Trots att temat vid det här laget tjatats sönder och samman är det egentligen inget fel på det. Tvärtom - konflikten utgör en perfekt bakgrund för spel. Kraftfulla närstridsvapen och mäktiga men ändå tekniskt hanterbara maskiner ger muskulösa strider där fajterna ibland blir så tajta att du kan känna fiendens sista flämtande andetag. Så länge utvecklarna gör sitt jobb väl är WW2 fortfarande ett ruskigt bra spelkoncept.

Crapalicious

- Uselhet i en liten ask

Sen har vi orsaken till WW2-spelens dåliga rykte. Närmare bestämt Battle for the Pacific - jag förstår över huvud taget inte varför det existerar. Det är för dåligt för att kvala in som slentriansläpp, faktiskt så uselt att det hade fått stryk av nämnda stilbildare om det hade släppts samtidigt som dem. Med besked, ska tilläggas. Vi snackar alltså sex, sju års skillnad i en bransch där evolutionära framsteg mäts i halvår.

Hur kan något tillåtas gå så fel? Vi styckar upp slagget i punktform och tar en närmare titt på de grövsta missarna:

  • Upplägget - Att kuta runt i korridorer kan i undantagsfall fortfarande vara kul. Dock inte när korridorerna tvingas fram i vad som annars är synnerligen öppna miljöer (stillahavsstränder, djungler). Du tvingas irra runt i grisfula skyttegravar, omgiven av vad som borde vara vackra tropiska miljöer. Givetvis utgör sandsäckar och lervallar oöverstigliga hinder. Likaså visar sig skog vara totalt ogenomtränglig. Bandesign när den är som absolut sämst.

  • Datormotståndarna - Den kanske sämsta AI:n sen… tja, någonsin? En grupp fiender står och tomglor tills du passerar en given punkt, då springer de modigt rakt in i den kulsvärm du haft gott om tid att förbereda.

  • Hitboxarna - Fienderna tycks vara så klena att de dör av kulor som passerar ett par meter från dem. Mer troligt är att killen som designat hitboxarna (ett osynligt område på gubbarna, skjuter du i detta markeras det som träff) söp bort glasögonen dagen innan de skapades. Hursomhelst, skjuter du inom en radie av ett par meter från gubbarna så träffar du.

  • Datormedspelarna - Uppdragen består av att följa ett brutalröstat befäl genom korridorerna och leverera kulsvärmar varje gång en flock fiender gör entré. Låter det tråkigt kan du glädja dig åt att du åtskilliga gånger får pausa medan du väntar på att befälet ska fatta att han passerat en scriptad punkt. Tyvärr gör han inte alltid det och du tvingas irra runt på måfå i väntan på att han vaknar till liv igen.

  • Variationen - Korridorskjutandet varvas med minröjning och postering vid kulsprutor och luftvärn. Det första suger, det andra är kul i fem sekunder och det sista patetiskt uselt - du ser knappt planen.

En studie i skräp

- Räddas inte ens av budgetstämpeln

Jag kan ärligt talat inte hitta någonting positivt av betydelse att säga om detta spel. Om någon (förmodligen utvecklaren) sätter en Thompson mot min tinning och tvingar mig pressar jag ur mig att grafiken ser någorlunda okej ut. Krystar vi vidare kan det också påstås att flerspelarläget är välkommet - du slipper de sanslöst usla datorsoldaterna.

För att avrunda: Battle for the Pacific lyckas med konststycket att misslyckas med nästan allt. En historiskt dålig shooter.