#God of War, hyllat av alla och exklusivt för Sonys spelmaskin. World of Warcraft, världens populäraste onlinerollspel. En korsning av dessa två borde stava succé men någonstans på vägen visste inte #Silicon Knights hur de skulle knyta ihop säcken. Too Human lämnar därför en väldigt spretig upplevelse istället för att kandidera till årets spel.

Asamaxade robotar

Du spelar som Balder, ett namn vi nordbor direkt kopplar till vår gamla asatro. Och visst är det den gamla nordiska mytologin som agerar målarduk för storyn. Istället för smutsiga vikingar i långskepp är dock miljöerna dominerade av högteknologi och metall. Silicon Knights har förflyttat Tor, Oden och de andra gudarna till framtiden. Deras övernaturliga krafter är utbytta mot avancerade vapen och deras kroppar är förstärkta av teknologiska implantat. Som människornas beskyddare måste du rädda dem från en robotinvasion där även gudar från de egna leden verkar vara inblandade. Asarna kunde ju aldrig hålla sams.

Att banka anstormande robotar är ingen avancerad manöver. Den vänstra analoga spaken styr dina rörelser och du behöver bara peka mot fienderna med den högra för att Balder gladeligen ska ta ett språng mot dem och dela ut en salva. På så sätt kan du hoppa mellan fiender likt mördarkaninen i The Holy Grail och attackerna ser ganska spektakulära ut. Du har även skjutvapen att tillgå och slår du upp en motståndare i luften kan du avsluta den på gammalt boomstick-manér. För varje lyckat skutt samlar du kombinationspoäng som kan bytas mot stärkande auror eller ännu kraftfullare attacker så att få ett flöde i rörelserna är viktigt. Tyvärr är det omöjligt eftersom precisionen i att välja vem som ska få nästa smocka är obefintlig och kameran föredrar att ge dig snygga istället för praktiska vinklar. Inte ens den klassiska ofrivilliga vändningen vid kamerabyte är fixad.

"Att dricka underjäst mjöd och käka gammal saltsill skulle vara ett bättre tidsfördriv"

Innan du ge dig ut på korståg mot metallmonstren måste du välja en av fem karaktärsklasser. De förespråkar olika spelstilar och skalan går från starka närstridstokar till taktiker som föredrar att avsluta motståndet på behagligt avstånd. Ett par märkliga designbeslut gör dock valet helt meningslöst. Du kan till exempel inte växla mellan mål att skjuta på, den automatiska låsningen kan bara brytas genom att visa rumpan mot fienderna. Att eliminera de farligaste målen först är därför omöjligt. En av klasserna kan hela sig själv men jag ser ingen mening i det när du har ett oändligt antal liv. Att dö innebär bara att du får se en scriptad sekvens när en Valkyr hämtar dig. Det tar nästan en halv minut och går inte att hoppa över. Efter den tionde gången önskar jag att hon kunde ta mig till Valhalla istället - att dricka underjäst mjöd och käka gammal saltsill skulle vara ett bättre tidsfördriv.

Miljöerna är ofta väldigt snygga men ytorna du härjar runt på är väldigt rätvinkliga och rent utsagt tråkiga. Efter tio timmar (tio till femton är den beräknade livslängden) har jag fortfarande bara stött på fem olika fiender. Den snålheten fungeradei tidigare nämnda gudakusin för där krävdes det olika sorters attacker för att slå ut monstervariationerna. Soldaterna som gör dig sällskap gör ingen skada på motståndarna över huvudtaget. Inte ens den så mäktiga Tor är till någon hjälp, såvida du inte peppas av klyschiga oneliners.

Vi fruktar en fortsättning

Det finns många fler saker jag stör mig på i Too Human men att lista alla vore slöseri med min och din tid. Då har jag ändå inte tagit upp bristerna i rollspelsdelen, det meningslösa utrustningsfrosseriet och de tråkigaste bossarna jag mött på länge. Det mest skrattretande är när jag hoppar upp i luften för att undvika en metalljättes markattack. Det fungerar inte alls och jag ramlar ner på backen, medan en kullerbytta fungerar utmärkt som undanmanöver. Det blir talande för hela spelupplevelsen och om detta är den första delen i en trilogi lär Silicon Knights gå i konkurs.