När jag var en liten palt älskade jag att bada med halva rummet full av skum. Där brukade jag sitta med en blomspruta och sprida förödelse genom det vita landskapet tills att allt var jämnat med marken. Tjugo år senare njuter jag av samma förstörelse i #Battlefield: Bad Company 2, en uppföljare som tar serien till nästa nivå.
Fältskären, inte så mesig längre
Redan det första #Battlefield: Bad Company var en fläskig multiplayerupplevelse. Då handlade det om huruvida Dice skulle lyckas översätta sitt hyllade krigskoncept till konsolplattformar och dessutom bjuda på förstörbar terräng. Nu har det återfötts på pc och det är ett slagfält som både är bekant men också omgjort från grunden. När vi tidigare i veckan höll en utvecklarchat med producenten Patrick Bach var det till exempel många spelare som frågade hur fältskären kunde få bära en tung kulspruta, den är ju alldeles för kraftfull menade man. Det är heller inte den enda förändringen i klassernas utrustning, den de facto-standard #Dice satte med #Battlefield 1942 är skrotad till förmån för en destillerad samling soldattyper som är tillräckligt unika för att du ska hitta en favorit utan att försumma något.
Klass på de omgjorda klasserna
Någon traditionell supportklass finns inte längre. Samtidigt som varje enhetstyp står bättre på egna ben kompletterar de varandra än mer. Assault har fått ta över påfyllningen av ammunition och istället för att ingenjören ska behöva dra runt på en seg hagelbrakare är han utrustad med en ljuddämpad kulspruta. Hagelgevären är istället universella och kan användas av alla, allt som krävs för att låsa upp dem är att gå upp i rang. Förutom fetare pommes frites på axlarna avancerar du också i varje klass, så ju mer du använder dem, desto mer vapen och utrustning blir tillgänglig. Detsamma gäller fordon som får bättre pansar, vassare kanoner och extra leksaker som rörelsedetektorer. Allt för att belöna de som tillbringar mycket tid på slagfältet. Det sätter också upp tydliga delmål, livsfarligt för oss som inte sover gott om nätterna när det finns prylar kvar att låsa upp.
Att vinna eller förlora, en fråga om explosioner
Som vi skrev i vårt inledande omdöme om solokampanjen har möjligheten att sprida förstörelse ökat; mindre hus kan nu jämnas med marken och det blir ett taktiskt val såväl offensivt som defensivt. I spelläget Rush (som föregångarens Gold Rush, fast utan ädelmetall att bråka om) kan du i vissa fall strunta i att kriga dig fram till lådan och sätta igång bombklockan. Om du spränger sönder huset på håll förstörs även innehållet, både kött och plåt, när konstruktionen kollapsar med ett ångestfyllt läte. På samma sätt kan du se till att anfallare inte kan smyga runt i området kring målet, spränger du allt som kan skymma deras framfart förenklas försvaret. Det bidrar också till känslan av totalt krigskaos när din omvärld förvandlas till betongflis och eld varannan sekund. Det som tidigare var ett självklart skydd är sekunder senare bara bråte och jag överlevde med bara millimeter till godo.
[video=4096]
