Krutröken ligger tung i luften. Vi har stridit i dagar. Alltid de blåa mot de röda under en ständigt gassande sol. Jag tror det här blir mina sista ord, ty kulhålen i vänstra armen, höger fot och blindtarmen känns som bra mycket mer än jag kan mäkta med. En svulstig herre bemödade sig till och med att spränga bort mitt vänstra ben med ett knippe dynamit.

Läder och bly gör mig underbar

Det känns ändå som om det är menat att sluta så här. Den ena stunden står jag som ensam erövrare vid en flagga som vajar i vinden, medan jag andra gånger fyller på vår gulddepå inför framtida strider. Det är en underbar känsla när det dyker upp stjärnor ovanför huvudet tillsammans med det där plingande ljudet som förkunnar att man går upp i rang samt att synergieffekterna förbättras. Jag delar ut förbättrad träffsäkerhet till mina allierade bara genom att vara i närheten av dem.

Jag har dig på kornet, snygging.

Vi har alla såna där förmågor. Tagel-Tanja är besatt av att lägga fällor. Hon brukar därefter smyga omkring på taken och plocka fienderna en efter en med sitt krypskyttegevär. Fast det är stundtals bittert att hon inte alltid är närmare oss i de oräkneliga bataljerna, för vid hennes sida lyckas vi alltid – beroende på hennes rang – få in fler kritiska träffar. Det kittlar dödsskönt i kistan när de färgade siffrorna ovanför fiendernas huvuden blir dubbelt så stora och ändrar färg; gula innebär critical hit och dubbel röd betyder haadshot. Känns som när man klappar en kattunge.

Sen har vi Stor-Leif som alltid springer omkring med sin hagelbrakare. Han är inte precis den smidigaste jag träffat, men med honom i sin närhet tål man fler smällar. Han kan till och med kasta dynamit, vilket verkligen rekommenderas när läget ser som mörkast ut. Sist av oss fyra har vi Jesper. Han har inte riktigt all mjukglass i bägaren, skulle man kunna säga. Det bästa han vet är att sikta på fienden med sin bössa varefter han sätter en konstig mental post-it-lapp på dem så vi alltid kan se var de är.

Varje morgon börjar med en uppfriskande kombination av aerobics och stretching. Det gör under för varenda liten muskel.

Det känns som att det här livet handlar om oss. Att hänga ihop, för det går undan. Även om man sitter och funderar på att ta sig en stark en, fylls hela världen av bly inom några få sekunder. Sen kan någon av oss ta med vår egen flagga, som man kan återuppstå vid när man fått lite väl hög blyhalt i blodomloppet. Fast först har ju lagkamraterna chansen att springa och dra upp en när man ligger där på marken. Om man inte får en kula eller sju till i pannloben dessförinnan, förstås.

Snabbt, enkelt och roligt

Ibland ska man fånga nån form av punkter, medan man nästa gång ska försvara ett eller två lustiga utedass som nån skämtare spänt fast på taken. I en annan del av Köping ska man samla på sig guld, tillsammans med några kamrater.

Men jag är nöjd med mitt liv. Jag har i en härlig värld fått skjuta skarpt och ofta, lukta på blommor, botanisera i musik som verkligen känns som västern, funnit kamrater snabbt och smidigt, förstått mig på hur jag ska röra och föra mig, och så vidare. Det har helt enkelt varit riktigt festligt och jag skulle vilja förmedla till världen att vissa saker är värda att leva och dö för. Typ läder, bly och den senaste cowboyhatten på marknaden.