Att det tredje #Dead to Rights skulle innehålla mycket våld är föga förvånande, men jag trodde ändå att det skulle finnas någon som lyssnade på tidigare kritik. Meningslöst övervåld kombinerat med en story med fler klyschor än dagens politiska program är vad vi får – och det är kanske det enda vi ska förvänta oss.
Grant City är fullt av folk som vill ta makten, helst genom våld, och den här gången kommer Jack Slate göra allt för att avslöja vem som ligger bakom. Det börjar med att du får en chans att styra Shadow, Slates trogna hund, som ska försvara sin husse mot attackerande elakingar. Det är visserligen lite kul att spela som hunden, men glädjen övergår i tristess efter de första striderna. Det blir alldeles för mycket våld, till och med för vovven.
Ännu en munsbit för människans bästa vän.
Det tar ett tag innan man får chansen att spela Jack tillsammans med Shadow och det driver intresset vidare; samspelet mellan dem gör spelet lite intressantare. Men när de väl återförenats känns det ungefär lika unikt som is på Grönland.
Fantomens okände kusin
Ibland kan jag inte låta bli att känna mig lite som Fantomen när jag springer runt med min trogna varg... jag menar hund. Men Shadow påminner mycket om en varg (eller våra fördomar om vargar), inte minst med tanke på hans enorma blodtörst. Att hunden är människans bästa vän stämmer inte särskilt bra här, han är bara vän med Slate och alla andra ser han som hundmat.
Den sköna, inledande stämningen består visserligen långt in i spelet, men den bleknar på grund av det meningslösa våldet. En polis, hur härdad han än må vara, som beter sig på det här sättet är inte längre någon polis. Det är och förblir hela den här spelseriens stora problem. Visserligen kan vem som helst hävda att DTR inte skulle vara DTR om det inte hade varit för alla actionscener, men allvarligt talat – hur kul kan det vara i längden att bara hoppa runt och slå ihjäl alla du stöter på?
Utdragna och komplicerade strider
Stridsscenerna blir dessutom både utdragna och alltför invecklade för att jag ska bli gripen. Att sakta ner tiden och röra sig i ultrarapid gör det förstås lättare, men det är sällan jag känner att jag har kontroll på situationen. Att strida genom att använda sig av kombinationer för att få maximal effekt är inte ens roligt när man lärt sig hur det fungerar. Det märkliga är att atmosfären ändå finns kvar, det känns film noir och tankarna vandrar lätt iväg till ensamma deckare som hellre dricker billig whisky än löser fallet.
Lagens långa arm används på fel sätt.
Det märks att #Volatile Games har försökt göra en karaktärsdriven berättelse; det finns ett djup bakom kulisserna och stämningen är hela tiden rätt läcker – även om grafiken ofta är kantig. Det räcker dock inte, för det är 90% våld, några filmsekvenser och lite småprat mellan allt skjutande, bankande och svärande. Är det vad man vill ha, ja då fungerar nog Dead to Rights: Retribution riktigt bra. Annars kan det kvitta.
