Något är ruttet i staden Bright Falls.
Samtidigt som invånarna ystert och med barnslig förtjusning planerar inför den årliga Renfestivalen är det något mörkt som pyr under den pajdoftande helylleytan. En ondska som tycks livnära sig på, av alla saker, kreativitet. Hit kommer hyllade thriller/skräckförfattaren Alan Wake och hans vackra hustru Alice för en tids rekreation. Alan har skrivkramp, och de båda hoppas att den friska bergsluften ska få fart på skapandet. Alan något motsträvigt, Alice full av förhoppningar och med några dolda ess i rockärmen.
Men självklart går allt åt helvete redan från första stund och i ett drama som sträcker sig över ett antal episoder i tv-serieformat, tvingas spelaren och Alan in i ett virvlande vortex av galenskap, mörker och ljus.
Remedys många influenser hamnar i lite för starkt strålkastarljus.
Det är en svindlande färd och först ett par dagar efter att sluttexterna rullat börjar jag ens tänka i kritiska termer angående Remedys senaste thriller. Produktionsvärdena är så höga att jag blivit bländad och jag vaknar som ur trans och kommer på mig själv att börja fundera på fel, på brister och konstiga designval. Och varningsklockor ringer svagt i fjärran – de allra, allra bästa spelen är de som man möts kring runt kaffeautomaten, utbyter minnesvärda ögonblick från och drömmer sig tillbaka till. De som man direkt ursäktar varje liten miss med en axelryckning. I #Alan Wakes fall mötte jag istället alla nyfikna frågor med ett ”jo det är fantasiskt. Men...”
Referenschocken
För när jag smält hur otroligt levande och hotfull skogen runt Bright Falls är, eller hur väl spelet mellan ljus och mörker fungerar, eller hur desperat och förtvivlad Alans jakt stundtals är och hur medryckande det genomgående dramat känns för alla som någonsin älskat någon... När jag processat allt detta, tänker jag mer och mer på hur referensdroppandet och hyllningarna till #Remedys inspirationskällor gått över styr. Anspelningarna trycks upp i ansiktet på mig. Jag får inte för allt i livet missa att utvecklarna dyrkar Stephen King, Twin Peaks, The Twilight Zone och Hitchcock. De fullkomligt skriker ut att ”titta på oss vilka enorma referensramar vi har!”
Jag tänker också på hur Bright Falls och dess invånare är de stora stjärnorna i spelet och hur galet, oförtjänt lite utrymme de får av Remedy, till förmån för ännu en svettig joggingtur genom en förvisso fantastisk och skrämmande skog, ännu en våg av skuggmänniskor som måste förgöras med ficklampa och revolver. Ännu en malande monolog av den i ärlighetens namn rätt torre bestsellerförfattaren. Det hade behövts mer tid att lära känna Bright Falls bisarra personmenageri och ta sig under skinnet på karaktärerna som alla har så stor potential, men som bara snuddas vid i förbifarten, på jakt efter ännu ett headshot.
Trots den stängda spelvärlden känner sig Alan ibland som en Freeman.
De två pensionerade metalrockarna Thor och Odin gör mig spralligt upphetsad över att manusförfattaren Sam Lake kanske också har läst och älskat Neil Gaimans American Gods, om gamla gudar som hamnat i glömska i skuggan av den moderna tidens dyrkade beläten. Demente Thor med sin pipgummihammare har så mycket att ge, men blir förpassad till glömska utan en vidare reflektion från huvudpersonen. Wakes agentpolare går från ointressant till underhållande, julgransljusbeklädd b-sidekick, men man kommer honom inte nära. Hans tjocka, röda täckjacka blir till en ogenomtränglig rustning. Jag vill lära känna dem alla bättre. Inte ens Alice lyckades fullt ut gripa tag i mig.
