Om du tillhör den skara gamers som får sin livsluft via shoot 'em up-lir med adrenalinpumpande beats, kulregn och löjligt stora bossar så har jag bara en sak att säga till dig - köp det här spelet. Du kommer inte bli besviken. Tillhör du istället de som snubblade in av ren nyfikenhet på det tuffa namnet? Well, i sådana fall bör du läsa vidare för det här kanske kan intressera dig ändå.
#Sin and Punishment: Successor of the Skies är en rälsskjutare, vilket innebär att du i princip följer en snitslad bana och vansinnesskjuter på alla saker som kommer i din väg. Och du kan räkna med att sakerna kommer skjuta tillbaka. Det är en genre med rötterna i arkadhallen, men trots detta är speltiden långt, långt längre än brukligt för spel av denna typ. Du kan räkna med 4-5 timmar första gången bara för att ta dig igenom Easy-läget och när du fått mer kött på benen väntar Normal och Hard. Totalt rör det sig om åtta ganska långa banor, men som tur är finns checkpoints utströdda lite här och var för att göra utmaningen något nådigare.
Bossarna har betydligt längre livmätare än spelaren - fusk!
Efter att ha klarat en bana för första gången låses den också upp så man kan spela den separat för att nöta in alla fienders placeringar och attackmönster ordentligt. Det behövs - tro mig! Nivåerna är på sina ställen lite ojämna och vissa är klart mer intressanta än andra, men oavsett bana kan du räkna med mängder av bossar och minibossar som är såpass spektakulära att halva speltiden går åt till att plocka upp hakan från golvet. Sin and Punishment 2 må vara löjligt intensivt men det är sällan frustrerande och tack vare de olika svårighetsgraderna (samt obegränsat med continues) flyter det på utan att man fastnar.
Tillhör toppskiktet
Precis som väntat funkar Wii-kontrollen alldeles utmärkt till ett spel av detta slag, men de som vill har också möjligheten att spela med Zapper-pistolen eller Classic controller. Kontrollschemat är dock ganska tydligt anpassat efter standardkontrollen, vilken också rekommenderas. Tjusningen i Sin and Punishment 2 är att att nöta, nöta och nöta för att gradvis bli bättre och briljera även på de högsta svårighetsgraderna. Spelet är som bäst när man hamnar i något slags zen-läge där kulor och fiender förvandlar tv-skärmen till en kaskad av färger och explosioner och bonuspoängen bara rasslar in. Den som vill kan dessutom låta en andra spelare hjälpa till med pangandet, även om det kooperativa läget är något begränsat.
Ska man hitta något att klaga på så är det väl att spelet faktiskt nästan är för långt för att köras igenom i en sittning. Och karaktärsdesignen på de båda huvudpersonerna är otroligt fuljapanskt ointressant. Handlingssekvenserna (går givetvis att skippa) är också i längsta laget och tillför inget nämnvärt eftersom storyn bara är en ursäkt för att få skjuta på saker. En annan grej jag har lite problem med är att det ibland kan vara en aning svårt att se vad som är bakgrund och inte, men detta är något man lär sig och efter ett par tre timmar sitter det i ryggmärgen. Små, små skönhetsfel finns alltså, men dessa är bara petitesser i sammanhanget och på det stora hela är Sin and Punishment: Successor of the Skies ett alldeles förtjusande shoot 'em up-äventyr som inget genrefan bör missa.
Jättesköldpaddor må vara utrotningshotade men det här missfostret förtjänar verkligen att dö.
Det finns så mycket vansinniga idéer, kreativitet, utmaning och ren och skär spelglädje i det här paketet att man nästan baxnar. Du må ha sett allt spelet har att erbjuda efter fem timmar, men du kommer återvända om och om igen för att finslipa dina färdigheter och tävla mot andras highscore online. När eftertexterna rullar sitter jag där likt en crack-junkie med värkande armar och ett brinnande begär efter mer, mer, MER. Sen startar jag om igen.
