Saker som bildades ovanför mitt huvud när jag spelade #Super Mario Galaxy: blixtar, frågetecken och stjärnor. Men framförallt utropstecken och mjuka, rundade hjärtan. Jag såg ut som en seriefigur. Jag kände mig som en seriefigur. För allt var så enkelt. Så självklart. Så uppenbart. Känslorna blev därefter.
Att få återuppleva den tiden trodde jag inte var möjligt. Men jösses, här sitter jag igen som en nyförälskad liten kolibri och kvittrar om det rena, oförfalskade spelandet. Inget annat spelar någon roll. Story? Karaktärer? Dialog? Bara moderna eftergifter till filmälskande dilettanter. När plattformsperfektion talar raseras dessa perifera ingredienser som de luftslott de är. Vill du veta vad tv-spel handlar om ska du spela #Super Mario Galaxy 2.
Super Mario Galaxy Redux
Shigeru Miyamoto sade själv efter att Super Mario Galaxy släppts att hans team hade idéer kvar att täcka ett helt spel till. Det var liksom inte läge att släppa hela rymdkontexten då. Så här i efterhand kan jag konstatera att de där idéerna bara nästan räckte. Ett minispel upprepas samt en bosstrid. Resten av de 120 stjärnorna som ligger och lurar där ute i de gravitationsbändande galaxerna Mario besöker är förhållandevis unika. Vilket är en otrolig sak.
Det är klart att rymdskeppet Mario kontrollerar måste se ut som Mario. Hur skulle det annars se ut? Som ett rymdskepp? Skärp dig!
Likt en sann auteur gör #Nintendo det de är bra på, om och om igen. Den här gången har de inte ens brytt sig om att slänga ihop en ny story, istället parafraserar man bara ettan. I den här versionen har Bowser fuckat upp universum genom att krubba loss på dess stjärnor. Detta har gjort honom stor och stark. Skälet till att han kidnappar prinsessan är det mest koncisa och bästa hittills - han vill att hon ska baka en tårta till honom (någonstans vill jag gärna tro att det finns en #Portal-referens här). Mario rycker ut.
Galaxer i mina braxer
Den här gången är hubb-världen en liten planet som någon sjuk jävel designat så det liknar ett gigantiskt Mario-huvud. Den lilla planeten är givetvis utrustad med en motor som går på stjärnor så ju fler sådana Mario hittar desto längre ut i universum kommer han. Varje galax har ett antal olika planeter och på varje planet finns upp till fyra stjärnor att finna.
Bosstriderna håller givetvis fortet. Bowser och Bowser Jr turas om att stå vakt vid porten till nästa värld.
Vissa är gömda och kräver inte mycket mer än att man – går. På en bana, till exempel, hittar Mario en pytteliten planet där blommor slår upp i hans fotspår. När hela planeten grönskar kikar stjärnan fram. Det är så obeskrivligt vackert att jag inte kan låta bli att få en tår i ögonvrån.
På varje planet finns en kometmedalj gömd på ett särskilt klurigt ställe. Hittelönen är en kometstjärna som strax därpå lägger sig i omlopp kring planeten. Dessa uppdrag tillhör spelets absolut svåraste. Det kan handla om att samla ihop hundra lila mynt på utsatt tid, klå en boss utan att bli skadad eller tokrejsa till banans slut. Min personliga favorit utspelas på planeten där gula och gröna plattformar turas om att existera och där man måste tajma sina hopp exakt rätt. När man sedan ska ta kometstjärnan på samma bana blinkar plattformarna dubbelt så snabbt.
