Crackdown 2

I #Crackdown var det celshadade Pacific City i händerna på allsköns kriminella gäng. Som Superagenten med stort S skulle du se till att rensa upp i staden. Vi bländades av den öppna spelvärlden, hoppade runt på hustaken, klämde oss genom trånga gränder och körde bil som livsfarliga galningar. #Realtime Worlds original bjussade kort sagt på habilt sandlåderöj. I #Crackdown 2 följer seriens nya utvecklare det inslagna spåret. Och frågan vi ställer oss är förstås huruvida resultatet är en blek kopia eller om #Ruffian Games faktiskt lyckats föra serien framåt?

Uppföljaren börjar med att du får skapa din egen agent. Detta består av två huvudsakliga moment. Välj ansikte och utseende på dräkten, sedan är du igång. Det finns inte mycket att anpassa med andra ord. Efter att ha gjort dessa val får du gå igenom en standardgenomgång av hur kontrollerna fungerar. Det är en bra inkörsport till resterande delar av alstret. Den känns som en naturlig del av spelet och det är lätt att komma igång.

När du blir förlöst ur spelets tutorial och kommer ut i den öppna spelvärlden upptäcker du att du än en gång befinner dig vid föregångarens skådeplats - Pacific City. Men någonting är annorlunda. Du kommer avgjort att känna igen dig om du spelat #Crackdown men staden är rejält härjad. Nattetid samsas nämligen de kriminella ligor som utgör spelets huvudsakliga nemisisar med förvrängda medborgare som smittats av ett virus. #Ruffian har döpt dessa nya plågoandar till freaks och som kapabel representant för The Agency måste du numera slåss mot två hot samtidigt.

Inte bara samma, samma

Det här designvalet har gjort tydliga avtryck i spelet. När solen börjar gå ned dyker freaksen upp och gatorna blir fulla av zombie-liknande varelser. Att de här vettlösa galningarna dyker upp på nätterna gör att det finns en schysst dynamik i spelet. Staden är inte statisk, spelreglerna förändras i takt med dygnscykeln.

I flera avseenden är det här ett bekvämligheternas spel. När ridån går upp möts du genast av två val: antingen spelar du själv eller i lag med andra agenter. Ni är inte begränsade till att bara vara två - det går att samarbeta upp till fyra spelare samtidigt. Plus i kanten för att du kan börja spela ensam men ha stående inbjudningar till likasinnade och därigenom få hjälp under resans gång när du känner för det.

Den här nyvunna funktionen bäddar för överraskningar. Just som jag var i färd med att ta itu med en eldstrid ur underläge fick jag plötsligt vänlig hjälp från en medspelare som dök upp och attackerade fienderna. Sedan hjälptes vi åt att försöka tända de fyrar som uppdraget gick ut på. Sådant är riktigt kul.

I övrigt är alltså mycket sig likt från föregångaren. Det gäller att samla färgglada bollar – orbs – för att förbättra dina fysiska förmågor och totalt sett finns det 500 bollar utspridda i staden. Det är ett idogt samlande. Nytt är att det finns speciella online-bollar som du bara kan jaga tillsammans med dina vänner. En annan ny sorts boll finns också som enbart går att jaga när du befinner dig i ett fordon. Båda dessa premisser bäddar för en intressant upplevelse.

Kaotiska strider

Striderna är större och vildare än tidigare, i positiv bemärkelse. Det skjuts från alla håll och även om både din sköld och din hälsa regenereras behöver du ta skydd för att överleva. Det är inte heller bara att panga sig ur dessa situationer då du behöver hushålla med ammunitionen.

Vidare kan du bara ha två vapen med dig jämte dina sprängämnen. I början är det inget större problem eftersom du bara har få vapen att välja på. För att låsa upp fler behöver du däremot bli både skickligare och utföra fler uppdrag. Längre fram i spelet blir valet av mer avgörande karaktär eftersom freaks skadas mer av speciella UV-vapen medan de mänskliga ligisterna i brottsorganisationen The Cell inte påverkas nämnvärt av desamma. Därav måste du bestämma dig om du vill vara som mest effektiv under dagtid eller nattetid.

Precis som i föregångaren kan du köra bil och deltaga i ett flertal olika sorters race. Du behöver dock inte bara köra dina egna bilar utan du kan kapa vilken annan bil du än stöter på. Längre in i spelet blir fler fordon tillgängliga och det ryktas om att man ska kunna styra en helikopter, även om undertecknad inte hunnit testa det själv riktigt ännu. Fordonen är en kul detalj, vilket alla som gillar #Grand Theft Auto kommer att uppskatta, men personligen gillar jag mer att hoppa mellan skyskraporna med det akrobatiska finlir som följer med detta.

Jag gillar också den sköna musiken, som för tankarna till #Resident Evils dito och lyfter hela spelupplevelsen. Här möter vi en dystopisk framtid där det egentligen inte finns så mycket hopp alls och den tunga känslan återkommer verkligen i musiken. Det är bra.

Det smolk som trots allt dyker upp är att spelet lätt blir lite enformigt ibland. Uppdragsdesignen följer genomgående samma struktur - spring från punkt A, kör bil till punkt B, aktivera sändare C och så vidare. Efter ett tag känns det som om att man har gjort samma saker under för lång tid. Det hade varit trevligt att få lite fler sidouppdrag som inte har med huvudkampanjen att göra.

Till syvende och sist: de nya utvecklarna har lyckats göra en uppföljare värd namnet. Den imponerar med mer vapen, mer action och mer att utforska – inte minst tack vare de omfattande möjligheterna i multiplayer. Hade spelet lyckats variera sig mer hade det kunnat nå upp till ännu högre höjder. Nu når det inte riktigt hela vägen fram men #Crackdown 2 är ändå skön underhållning. Det gör saker på ett enkelt men effektivt sätt och ibland räcker det alldeles utmärkt.